Modern konservatism

Ledare
Foto:

Konservatismen har fått förnyad popularitet i den svenska samhällsdebatten. I maj rapporterades mycket kring Storbritanniens nye premiärminister David Cameron, som profilerat sig på en nyskapande konservatism.

Artikeln publicerades 12 juli 2010.

Dessförinnan har i olika omgångar stora tidningar som Expressen och Svenska Dagbladet haft egna artikelserier för att belysa olika sidor av denna ideologi.
Även socialdemokratiska Dagens Arena har de senaste två åren uppmärksammat konservativa debattörer idag och medverkat i debatten om den moderna konservatismens idéinnehåll. Nu inför Almedalsveckan beklagade de att Kristdemokraterna inte varit tillräckligt framgångsrika i att uppfylla behovet av att lansera en modern svensk konservatism. Runtom i media har också från höger till vänster uttryckts önskemål om att KD förnyar sig med inspiration av nämnde Cameron.

Vad är då konservatism? Vilka värden och sakfrågor omhuldar den? Vad kan den tänkas bidra med i vår samhällsdebatt? Under veckan ska jag i denna artikelserie ge perspektiv på den konservativa idébildningen – och var i svensk politik man idag hittar regelrätt konservatism.
Själva begreppet ”konservatism” är fortfarande i stor utsträckning både missförstått och missbrukat i den svenska debatten. Konservativa brukar själva förklara att man vill bevara det som visat sig hållbart och meningsfullt över generationerna. Därmed inte sagt att konservatism bara är ett annat namn för motsträvighet, eller en vilja att vrida klockan tillbaka. Konservatismen främjar i allra högsta grad social utveckling. Man betonar dock att kontinuitet är viktigt för att det ska vara just utveckling, inte försämring. Därför har konservativa i alla tider förespråkat historiemedvetenhet – man vill undvika att misstag som redan förut har begåtts ska begås igen.

Många, även konservativa, säger att konservatismen är mer ett förhållningssätt än en ideologi, och saknar ett politiskt slutmål. Det är i och för sig sant, men ska inte övertolkas. Konservatismen är den tredje huvudideologin jämte liberalismen och socialismen, en politisk filosofi som omfattar en mängd kännetecknande idéer. Att, som en och annan gör, till exempel tala om konservativa i Ryssland och mena dem som vill åter till Sovjettiden, är lika bakvänt som att förklara socialism som den överlägset snabbaste vägen till sänkta skatter.
Det totalt jämlika respektive det totalt fria samhället, är utopier – ouppnåeliga drömmar. Konservatismen är antiutopisk, vilket bottnar i synen att ”ingen är perfekt” och ingen skrivbordslösning kan därför passa alla. Istället för ett slutmål är konservatismens politiska målsättning att samhällsutvecklingen ska gå i riktning mot en alltmer civiliserad och kultiverad värld.

Konservatismens lärofader var Edmund Burke, som redan 1790 kritiserade 1789 års Franska revolution för de stora riskerna med alltför snabba, radikala och djupgående förändringar i samhället. Bland annat menade han att detta medför ett allt större individuellt beroende av en alltmer detaljstyrande statsmakt, och att människors frihet måste bottna i personligt ansvar. Kärnan i Burkes lära var att vi alla är en länk mellan historien och det förflutna, och att det vi överlämnar till kommande generationer måste vara någonting lika bra eller bättre än det vi själva ärvt.
I Burkes efterföljd kännetecknas den konservativa idébildningen också av försvaret av de icke-materiella värdena – till exempel religiösa värden, kulturella värden, familjevärden, moraliska värden, estetiska värden, människans skapande förmågor.

”Ska en 200-årig ideologi förnya borgerligheten?” undrade i höstas
en reporter i Godmorgon världen. Faktum är att liberalismen är en betydligt äldre ideologi, och även socialismen tillkom i samband med Franska revolutionen. I dagens globaliserade, materialistiska höghastighetssamhälle är det fullt förståeligt att konservativa perspektiv spelar en allt viktigare roll i samhällsdebatten.