Moderaterna kan bättre än 19,8 procent

Ledare Artikeln publicerades

Eftervalsanalysen måste våga kalla resultatet för ett nederlag för att upptäcka orsakerna.

Det blev ingen tydlig valseger, men Moderaternas resultat kanske inte var så dåligt ändå? Det är ändå omkring 20 procent som partiet har legat historiskt, medan Socialdemokraternas 28,3 procent däremot är ett historiskt uselt resultat. Så har somliga professionella optimister resonerat efter val. Besvikelsen förvandlas på så vis till resignation.

Den analysgrupp som nu har tillsatts och ska ledas av riksdagsledamoten Mats Green bör ha högre ambitioner än så. Tillbakagången i årets val är inte normal.

Lite betänklig är därför beskrivningen som moderatprofilen Peje Emilsson, en av medlemmarna i arbetsgruppen, gör inför analysarbetet: ”Det enda trenden som är helt kristallklar är att S under de senaste åren gradvis har gått från att vara ett 40-procentigt parti till att nu ligga under 30 procent. M har pendlat upp och ned.”

Man kan naturligtvis säga att SD har vält all politisk visdom över ända och att allt numera i största allmänhet är en fråga om hur tillit skapas i ett modernt samhälle.

Men för Moderaternas del är det övertydligt att problemen är mer konkreta än så. Det första är att väljarna har ett minne och att upplevda svek straffar sig länge. Såväl försvarspolitiken under alliansåren som Decemberöverenskommelsen påverkar fortfarande väljarnas syn på partiet.

Det andra är att partiet i strid med analysen av 2014 års val satsar allt på ett fåtal frågor: att vara bäst på landets ekonomi och att vara hårdast mot brott. Om upplevda kvalitetsbrister i välfärden hade partiet påfallande lite att säga.

Gruppen som gjorde valanalysen förra gången förordade att partiet skulle prioritera att ”vinna mark inom välfärdsområdet” fram till 2018, men det tycks ha glömts bort. Vad är den moderata lösningen på äldreomsorgens problem till exempel? Hur ska kvaliteten i förskolan stärkas? Ointresset för viktiga välfärdsfrågor i kombination med ett grabbigt tilltal driver bort väljare.

Även geografiskt noterade 2014 års analysgrupp att Moderaterna hade blivit för smalt. Det årets stora satsning, Sverigebygget, uppfattades med rätta som ett renodlat storstadsprojekt.

I årets val utgick problembeskrivningen i mycket från de större städernas sociala rörlighet och sociala oro. Mindre städer och samhällen, med deras tillgångar och utmaningar, saknades. ”Fler frågor skär Sverige i ett 'stad och land'-perspektiv som behöver ges mer uppmärksamhet”, skrev analysgruppen 2014.

Men när det exempelvis gällde kriminalitet blev intrycket att M huvudsakligen intresserar sig för gängbrottslingarna i de större städernas problemområden, inte för tryggheten på landsbygden eller ordningen på vägarna. Det stämmer visserligen att tillbakagången i städerna påverkar valresultatet mer. Men att Moderaterna nu bara är tredje största parti på många orter är ett större långsiktigt hot mot ställningen som brett borgerligt reformparti.

Om Socialdemokraternas tillbakagång alls ska räknas in i analysen, borde frågan vara varför inte denna historiskt svaga position inte märktes i en uppgång för huvudalternativet.

Enligt SVT:s undersökning behöll Socialdemokraterna faktiskt fler av 2014 års väljare än vad Moderaterna gjorde. Den moderata analysgruppen har ett stort och viktigt arbete. Resignation är ingen lovande startpunkt.