Ministrar utan förberedelse

Ledare

Den har beskrivits som en ödesvecka för Stefan Löfven, denna vecka då han ska redovisa resultatet av sina sonderingar av förutsättningarna för bildandet av en tvåpartiregering baserad på Socialdemokraterna och Miljöpartiet.

Artikeln publicerades 23 september 2014.

Men nu avgörs också Miljöpartiets öde. Genom att utesluta samarbete med Alliansen, och genom till synes utan förbehåll gå in i rollen som regeringsparti, har MP gjort ett politiskt och strategiskt vägval med långtgående konsekvenser.
Det politiska vägvalet är att positionera sig som ett vänsterparti, lite till höger om Vänsterpartiet och med en något mer modern framtoning än Socialdemokraterna. Det strategiska är att ta det ansvar som följer med att sitta i regering.
Fortfarande verkar det inte riktigt som innebörden av detta senare vägval har sjunkit in. Mycket av valrörelsen har handlat om hur de rödgröna partierna ska kunna komma överens, somligt också om hur Miljöpartiet ska förhålla sig till de överenskommelser om försvar och energi som Socialdemokraterna vill se.
Men det slutliga valresultatet – där de båda regeringspartierna backar en tiondels procentenhet i stället för att gå framåt – försvårar saken ytterligare för MP. Att jämka samman motstridiga viljor i en majoritetsregering hade varit en sak. Men som förre statsministern Göran Persson påpekade i söndagens Agenda har Stefan Löfven nu ett enkelt svar på alla drastiska idéer som Miljöpartiet vill genomföra: de saknar stöd i riksdagen.
Oavsett om S och MP skulle kunna komma överens sinsemellan, finns det i riksdagen inget stöd till exempel för att lägga ner Bromma flygplats eller stoppa Förbifart Stockholm.
I stället kommer Miljöpartiet att få ta det ansvar som följer med regeringsställningen, att försvara kompromisser som man egentligen inte gillar och beslut som är rakt motsatta dem man gick till val på.
Mot denna bakgrund framstår partiets syn på regeringsbildandet som direkt verklighetsfrämmande. ”Svenska folket har röstat för förändring och för en ny regering”, skriver partiet på sin hemsida. ”Tack alla som röstat grönt! Nu förändrar vi Sverige.”
Kanske måste optimismen till i ett läge där partiet faktiskt har fått mindre stöd än i föregående val, men att Löfvens hittills enda samarbetspartner så kapitalt felbedömer valresultatet och sina egna möjligheter borde vara betänkligt för alla inblandade. Risken för regeringskollaps stiger med de orealistiska förväntningarna.
Summa summarum har Sverige nu en blivande statsminister som inte på förhand hade arbetat fram ett hållbart regeringsalternativ utan hoppas på stöd av besegrade allianspartier, och ett samarbetsparti som tycks ha varit så koncentrerat på ministerposterna att det aldrig har frågat sig vad de innebär. Det är varken övertygande eller förtroendeingivande.