• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Mindre kulturrelativism räddar fler

Ledare 2011-07-08 | Uppdaterad 2011-07-08

Vid rättegången i Kalmar tingsrätt år 2006 visades bilder av den mycket illa tilltygade mannen. Enligt kriminalteknikern hade han bränts med het olja, knivhuggits i hjärttrakten och slagits med ett trubbigt föremål. Ett finger var nästan avhugget, en bit av huvudsvålen också det nästan borta.

Då för fem år sedan erkände flickans bror grov misshandel och vållande till annans död. Förklaringen var ett bråk mellan honom och systerns pojkvän. Han dömdes till fyra års sluten ungdomsvård och utvisning. Föräldrarna nekade till all inblandning och friades i såväl tings- som hovrätt.

Hösten år 2009 släpptes sonen fri efter avtjänat straff. Då ändrade han sin berättelse i en resningsansökan. I den pekade han ut sina föräldrar som gärningsmän. Förra veckan beslutade Göta Hovrätt att föräldrarna brutalt och under tortyrliknande förhållanden mördat dotterns pojkvän varför de dömdes till tio års fängelse och livstidsutvisning.

Hovrättslagmannen Jan Carrick anförde att "straffvärdet motiverar nog i och för sig ett livstidsstraff /…/ Vi har bedömt att det är ett så pass stort men för dem eftersom de har sina barn här så därför blev det inte det strängaste straffet för mord."

Det är ett resonemang som sannerligen kan uppfattas som stötande också eftersom livstidsstraffet kan komma att urholkas. Den grymhet som föräldrarna visat gentemot dotterns pojkvän, den press sonen måste ha känt att ta på sig skulden, den alldeles horribla människosynen som kommer till uttryck, kan aldrig varken förlåtas eller förstås. Inte heller går det att förhålla sig till de strukturer som legitimerar så makabra handlingar.

Som liberalt sinnad jurist tror jag benhårt på individuella rättigheter och skyldigheter. Men när det kommer till hederskulturella handlingar av detta slag måste vi våga tala om såväl kollektivets ansvar som skuld. Av hovrättens domskäl, som innebar att tingsrättens dom fastställdes, framgick att det sannolikt rörde sig om flera gärningsmän. Men eftersom sonen konsekvent hävdade att han ensam bar skulden fälldes enbart han.

Hedersproblematiken ställer krav på såväl polis som rättsväsende att våga tänka utanför invanda tankemönster. Det har länge funnits en kulturrelativistisk föreställning som gjort gällande att de drabbade gynnas av att debatten sopas under mattan. Att också svenska kvinnor misshandlas eller dödas, att det mer är fråga om könsmaktsordningen än om en absurd kulturell yttring, har också återkommande lyfts.

Dessvärre har dessa diskurser enbart försvårat enskilda tjänstemäns, myndigheters och rättsvårdande instansers arbete. Av rädsla för att uppfattas som intolerant eller rentav främlingsfientlig har vi alltför länge tassat kring problemen. Det är dags att det i svensk straffrätt införs en definition av vad som är ett hedersbrott, antingen under en egen paragraf eller som en försvårande omständighet vid en samlad bedömning. Det är dags att lägga undan skygglapparna.

• SKRIV UT
• DISKUTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate:          

Disqus