Annons

Miljonprogram värt miljarder

Den svenska bostadspolitikens problem öppnar för utländska investeringar.
Publicerad 21 april 2018
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.
Vid en objektiv bedömning har miljonprogrammet stora värden.
Vid en objektiv bedömning har miljonprogrammet stora värden.Foto: Fredrik Sandberg/TT

Miljonprogrammets hyreshus står inte högt i kurs, åtminstone inte i Sverige - ett parti vill till och med riva hela områden. Ur amerikanskt perspektiv ser det hela annorlunda ut. Tidningen Affärsvärlden rapporterade nyligen att två stora amerikanska kapitalförvaltningsföretag håller på att ta över två svenska företag som har specialiserat sig på att köpa och renovera det svenska miljonprogramsfastigheter. Bostäderna är med andra ord inte hopplösa, vare sig socialt eller ekonomiskt - de går att rusta upp och hyra ut, och det går att tjäna pengar på det. Utländska investerare som tittar objektivt på affärsmodellen ser möjligheterna.

Mot denna verksamhet finns dock en given invändning. Upprustning och standardhöjning innebär att hyrorna höjs och att befintliga hyresgäster inte kan bo kvar. Regeringen lät rentav en utredare, riksdagsledamoten Agneta Börjesson (MP), studera hur renoveringar skulle kunna hindras av hyresgästerna. Utredningens förslag mötte föga överraskande hård kritik - naturligtvis måste det vara fastighetsägaren som bäst kan bedöma behoven och som bestämmer över sin fastighet. I avsaknad av riksdagsmajoritet för förslagen valde regeringen att inte gå vidare.

Annons

Men tanken att renovering och upprustning ska begränsas för att undvika stora hyreshöjningar finns kvar. Ekonomiskt svaga hushåll ska skyddas genom att deras boendestandard hålls nere och successivt sjunker i relation till alla andras - samtidigt som inflyttning av mer resursstarka hyresgäster hindras. I den mån det ska ske satsningar, ska de ske med olika statliga bidrag. Detta är en märklig politik för social hållbarhet.

Som bostadspolitiken just nu bedrivs i Sverige, är det dock den enda lösningen. På svensk bostadsmarknad finns, till skillnad från i många andra länder, inga bostäder som är avsedda specifikt för resurssvaga hushåll. ”Social housing”, socialbostäder, har länge betraktats som uteslutet. Den svenska modellen har varit generell - ingen ska pekas ut som fattig. Men i praktiken har så ändå skett. De billigaste bostäderna är alltid de äldsta, de som står näst på tur för upprustning. När det inte finns någon social bostadspolitik, någon politik som besvarar frågan hur svaga hushåll på längre sikt ska ha råd med sitt boende, måste upprustningen skjutas upp för att inte billiga bostäder ska försvinna - för de nya som byggs är utom räckhåll för målgruppen.

Denna svenska modell är nu i viss utsträckning upplöst. Det har börjat byggas bostäder som är inkomstprövade och subventionerade, alltså en form av social housing. Regeringens investeringsstöd till fastigheter som Kajalen i Kalmar ställde också krav på att personer med störst behov skulle få gå först i kön. Även Hyresgästföreningen, som tidigare kategoriskt har avfärdat social housing, visar nu intresse för den typ av socialbostäder som finns i Wien.

Men detta är ännu en förändring på marginalen. I det stora hela är tanken fortfarande att hyreshöjningar ska hållas på minimum även om det sker till priset av försämringar i fastigheterna. ”Hyresgästföreningen har inte kompetens att se vad som behöver göras och inte. Allt handlar om att hålla nere hyror och ingen tanke på framtiden”, skrev en vd i ett kommunalt bolag i en enkät som Boverket gjorde nyligen. ”Man rullar framför sig stora underhålls- och renoveringsskulder”, skrev en annan. ”Vi kan tvingas sälja fastigheter - eftersom det är en så svår process att höja hyror i områden som historiskt har haft låga hyror”, skrev en tredje.

Detta är en form av värdeförstöring. Som de amerikanska investeringarna är läget långtifrån hopplöst för miljonprogrammet. Det går att utveckla - helt utan bidrag dessutom. Men det är bara om fastigheterna först säljs. I det allmännas regi får husen, områdena och ytterst även de boende betala priset för avsaknaden av bostadspolitik för svaga hushåll.

Daniel BrawSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons