Miljonprogram blir miljardprogram
Miljonprogrammen symboliserade efterkrigstidens Socialdemokratis vilja att bygga om Sverige. Tilltron till framsteg, till modernisering och till planering var enorm. Ut med det gamla, in med det nya.
Miljonprogramsområden omtalas oftast som lägenhetsområden utanför storstäderna. Men det omdanande också Lenhovda, Alvesta och Oskarshamn. Miljonprogrammen stärkte kommunerna och skapade stora kommunala bostadsbolag. De var en del av både urbanisering och storkommunaliseringen av Sverige. I Norge finns inga motsvarigheter. Där skulle samhället utvecklas organiskt. Kommunerna förblev små och ägandet av bostäder var i huvudsak privat. Planeringsmisslyckandet lade grunden för tomma bostadshus i mindre kommuner som sedan i sin tur möjliggjorde att just dessa platser fick ta ett stort ansvar för migrationen till Sverige.
Mycket negativt kan sägas om miljonprogramsområdena. Punkthusen byggdes utan att civilsamhälle, butiker och kyrkor hängde med. Invånare separerades från meningsbyggande sammanhang. Det saknas lokaler för restauranger, verkstäder och småföretag som historiskt hört till stadslivet.
Men allt är inte nattsvart. Husen är vanligen välbyggda - till skillnad från senare års fuskbyggen. Intrycket man får av debatten om områdena är ett annat. SD-ledaren Jimmie Åkesson vill riva fastigheter- en kapitalförstöring av osannolika mått och socialdemokraterna utlovar nu miljarder för att områdena ska bli ”vackra och trygga”.
Sociala problem, svaga resultat i skolorna och tung kriminalitet färgar bilden av områdena. Det är lätt att dra slutsatsen att husen är i dåligt skick. Mot den bakgrunden har byggindustrins företrädare talat om ett uppskattat renoveringsbehovet till uppemot 1000 miljarder kronor. Det ska ställas i relation till Myndigheten Boverket som tidigare talat om kostnader på 38-92 miljarder kronor.
Statsminister Löfven talar nu om statliga miljardsatsningar på områdena för att ”rusta upp”. Underhåll borde ju dock vara ett ansvar för fastighetsägarna som i alla år tagit ut hyra. Att belöna dåligt skötta bostadsbolag med statliga medel är att bestraffa dem som agerat långsiktigt.
I Socialdemokraternas löftespaket finns intressanta inslag som en kriminalisering av svarta kontrakt och ett tak för hur många som får bo i en lägenhet. Trångboddhet är ett socialt problem- det motverkar läxläsning och göder stök - men också ett problem för fastighetsägarna vars lägenheter utsätts för onormalt slitage.
Dock hamnar de goda exemplen i skuggan av förslag med röstfiskeinnebörd.
Löfven talar om att det ska ”finnas ett stöd att rusta upp utan att hyrorna höjs”. Det är ett löfte som går emot hela det svenska hyressättningssystemet.
Hyran sätts efter en lägenhets bruksvärde. En försämring som sker av lägenhetens skick mellan ordinarie underhållstillfällen påverkar inte värdet vilket innebär att en renovering till modern standard höjer värdet och hyran. Även förbättringar av exempelvis lekplatser i närområdet påverkar bruksvärde och hyra. Detta sker oavsett vad Löfven eller andra ministrar tycker om saken. Hyrestvister prövas nämligen inte av riksdag eller regering utan av Hyresnämnd och i sista instans Svea hovrätt.
Miljonprogrammen grundlade de stora kommunala bostadsbolagen. De vill Löfven ge ett nytt liv genom att låta dem utvecklas till regionala aktörer. Kalmarhem skulle då exempelvis kunna bygga i Nybro. Därmed skulle stora offentliga bolag utvecklas till ännu större hybridföretag med svagare koppling till den egna kommunen och till den lokala demokratin som skulle slå ut mindre värdar i mindre kommuner. Tilltron till det nya, till modernisering och till rationella lösningar, ja den lever kvar när miljonprogram blir miljardprogram.
