Migration och moral

Ledare Artikeln publicerades

Migrationsministrar brukar vara kortlivade i Sverige. Uppdraget har betraktats som en katapultstol eller en straffkommendering.

Tobias Billström (M) är därvidlag ett undantag som efter sex år sitter kvar på sin post. Sedan asylärendena flyttats till migrationsdomstolar har legitimiteten för processen stärkts. Handläggningstider och köer som tidigare räknades i år är nu nere i månader. Nu upplever Tobias Billström sin värsta kris efter sex år på sin post. Hans uttalande ­tidigare om att begränsa volymen i asylpolitiken fick dras tillbaka – var det den fria asylrätten som ministern ville inskränka? Och nu gör Billström först ett inlägg om ”papperslösas” rätt att gå i gymnasieskolan och sedan ett yttrande om att alla som gömmer papperslösa inte är ”blonda och blåögda”. Det första var oförankrat, det andra var felaktigt och det tredje omdömeslöst. Slalomsvängarna försvagar ministerns auktoritet.
Moderaterna är större än Billström – och partiet har saknat ett helhets­perspektiv inom asyl och migrationspolitiken. Frågan om papperslösa och sjukvården avfärdades. Men det var framför allt kristdemokrater och ­folkpartister som var realister när de talade om ett ökat offentligt ansvar. Här bör man poängtera skyldigheter mer än välfärdsrättigheter. Ett civili­serat samhälle kan inte begränsa vården till att omfatta det mest akuta. Moderaternas krav på ett försörjningsansvar för anhöriginvandrare säger något annat om partiets kurs – familjen ses inte längre som en bärande institution.
Men också KD och FP – och i ännu högre grad ett Centerparti som talat om öppna gränser – saknar helhets­ansvaret. Bara Moderaterna talar om att avvisningar är den generösa asylpolitikens andra sida, om att ett skuggsamhälle inte är eftersträvansvärt. FP, MP, C och i ännu högre grad S vill ­aldrig tala om denna del av asyl­politiken.
Det offentliga har ett visst ansvar för de människor som desperat stannar kvar efter ett avvisningsbeslut och gömmer sig. Många gör det varken hos församlingen, ideella aktivister eller hos anhöriga såsom det ofta beskrivs, utan i ensamhet. För en del hägrar kanske möjligheten till en ny flyktingamnesti, fler räds förnedring och fattigdom i samband med ett återvändande till hemlandet. Men ett liv i källare underlättar inte en ny prövning. Att ytterligare ge ”papperslösa” rättigheter på arbetsmarknaden eller i politiken och stimulera ett parallellsamhälle präglat av explo­atering ligger inte i människornas egna intressen. Det ska inte politiken stimulera. Och den som gömmer människor tar på sig ett extremt stort ansvar. Det sista är faktiskt också vad Billström sa. Och som fler borde säga.