Migration är elefanten i det bostadspolitiska rummet
Bostadspolitiken pekas ut som ett av de områden där det måste ske en blocköverskridande överenskommelse under denna mandatperiod. Ingångsvärdena sägs det mindre om.
Men dagens bostadsbrist är i hög utsträckning en fråga om migration. Inrikes födda flyttar hemifrån tidigt, bor stort och har - i synnerhet om de äger sina bostäder - låga boendekostnader. De senaste årens byggboom har skapat en köparens marknad för resursstarka.
För utrikes födda ser det sämre ut, och det är samtidigt den grupp som verkligen ökar. Under åren 2002-2016 ökade Sveriges befolkningen med drygt en miljon personer, varav 91,2 procent av utländsk härkomst. Under perioden 2017-2027 väntas befolkningen öka med ytterligare drygt 900 000 personer av utländsk härkomst. Ekonomen Anders Olshov har räknat ut att bostadsbehovet under kommande tio år till 87 procent härrör från personer med utländsk härkomst.
Den grupp som behöver huvuddelen av bostäderna är med andra ord en grupp som har lägre inkomster och lägre sysselsättning, det vill säga i lägre utsträckning kan konkurrera på en marknad. Till och med Stockholm växer primärt på detta sätt.
Det är mot denna bakgrund som ”social bostadspolitik” har aktualiserats. Till och med Socialdemokraterna har visat probleminsikt och tillsatte en expertgrupp. Trångboddhet, handel med hyreskontrakt och alltmer accentuerad segregation är exempel på hur målet om en god bostad för alla inte nås.
Men ska den sociala bostadspolitiken bli verklighetsförankrad, krävs att den kopplas just till migrationen. Tillgång till bostäder är i hög grad en så kallad pullfaktor som gör att människor söker sig till Sverige. Ryktet om förturer och subventioner riskerar att sprida sig över världen, och därmed skapa ännu större behov. Mottagandeutredningens förslag om ordnat boende i riktiga lägenheter redan under asylprocessen kan uppfattas som ett synnerligen attraktivt erbjudande av lycksökare.
Under flyktingkrisen 2015 hade den rödgröna regeringen möjlighet att till omvärlden sända ett tydligt budskap: vi kan inte garantera några bostäder alls, vare sig på kort eller lång sikt. Men regeringen tog inte den chansen.
När en social bostadspolitik till följd av den försummelsen nu måste utvecklas, måste utgångspunkten vara att den åtminstone inte ska skapa ännu större behov än den är tänkt att lösa. Migration är en stor del av förklaringen till att social bostadspolitik behövs. Men om den sociala bostadspolitiken leder till ännu mer migration, är föga vunnet.