Mer orättvis än konstruktiv kritik mot Sverige
När en respekterad institution uttrycker oro över utvecklingen i Sverige finns det skäl att lyssna. Men Europarådet för mänskliga rättigheter, som har undersökt såväl situationen för såväl asylsökande som personer med funktionshinder hamnar fel i sin kritik. Och orsaken är enkel: tidsperspektivet är för kort och det saknas sinne för proportioner.
Ett område där kommissionären för mänskliga rättigheter Nils Muiznieks riktar kritik mot Sverige är hanteringen av asylansökningar från minderåriga. Handläggningen har gått för långsamt, åldersbestämningen är inte rättssäker och gode män har tagit lång tid att få fram. Den första och den tredje invändningen är dock direkt kopplade till volymer. Migrationsverket har mer än fördubblats i antal anställda räknat men antalet asylansökningar ökade ännu snabbare. Sverige hade det största antalet asylsökande per capita och fick ta emot hälften av alla ensamkommande som sökte asyl i Europa 2015. Ensamkommande blev snabbt en stor del av god man-verksamheten i Sverige. Av drygt 124 000 så kallade ställföreträdarskap år 2016 var tillhörde 26 000 kategorin godmanskap för ensamkommande barn.
De medicinska åldersbedömningar som sent omsider har införts kan ifrågasättas och har ifrågasatts. Dock är de, som kommissionären faktiskt noterar, frivilliga. De är inte heller på egen hand avgörande i Migrationsverkets beslutsfattande. Däremot ger de den sökande en chans att göra sin ålder sannolik - och därmed sin identitet. Den som inte kan styrka sin identitet - namn, ålder och medborgarskap - kan inte beviljas uppehållstillstånd. Åldern är i detta sammanhang en bärande del av identiteten. Kritiken blir därför orättvis.
Lika orättvis är den i frågan om personlig assistans för personer med funktionshinder. Det stämmer att tillämpningen har blivit striktare, och att det har skapat lidande för privatpersoner. Det har också inneburit att kostnader har skjutits över från staten (Försäkringskassan) till kommunerna. Men att Sverige skulle avvika negativt i ett internationellt rättighetsperspektiv förefaller helt osannolikt. Antalet personer med assistansersättning har mer än fördubblats sedan 1994, och antalet beviljade timmar likaså. En genomsnittlig kvinna beviljades 66,8 timmar assistans per vecka år 1994; år 2017 beviljades genomsnittskvinnan 126,2 timmar per vecka. Statens kostnad för assistansersättningen är nu större än kostnaden för polisen. Kritik mot de senaste årens inskränkningar blir orimlig om den inte sätts i relation till hur snabb utbyggnaden var dessförinnan.
Vad som kanske borde kritiseras är ryckigheten i beslutsfattandet snarare än strikta lagar i sig. Även med temporär asyllagstiftning och mindre generös tillämpning av LSS torde Sveriges åtaganden på dessa områden vara större än de flesta andra europeiska länders. Kritik som utmynnar i orealistiska, politiskt ogenomförbara rekommendationer riskerar snarast att skapa tvivel om de mänskliga rättigheterna.
