Amanda Wollstad: Medborgardialog för utpekade
”Rikspolischefen vill höra dina åsikter” lydde rubriken i Dagens Juridik. Dan Eliasson har beslutat att genomföra ”en bred nationell medborgardialog” bland medarbetare, medborgare, näringsliv och kommuner.Lite sent påtänkt, kan tyckas, att förtroendet för myndigheten dalat – inte minst i de egna leden – är knappast längre någon nyhet. Inte heller att Rikspolisen själv fått motta en hel del kritik.
Men dialog låter ju bra. Via länk i artikeln går det att klicka sig vidare till medborgarenkäten, en ganska anonym historia med vit text på ljusblå bakgrund. Den första frågan rör vilket språk den svarande vill bli tillfrågad på. Alternativen är svenska, engelska eller arabiska. Webbadressen tillhör ett privat analysföretag och inga av myndighetens logotyper eller symboler finns med. Därför funderar jag ett ögonblick om jag, som klickade mig in på artikeln från sociala medier, har gått på en blåsning. Det verkar lite för upplagt för att hetsa mot polismyndigheten och Rikspolischef Dan Eliasson. Men nej, artikeln ligger på första sidan även när jag går in via tidningens egen portal. Länken leder till samma enkät, som även går att hitta i ett pressmeddelande på polisens egen hemsida. Språkvalen är de samma.
Det är naturligtvis positivt att våra myndigheter tar tillgänglighetsfrågan på allvar, även om jag misstänker att synskade skulle ha sina invändningar både på färgval och bristen på syntolkning. Men ska ”digitala enkäter med ett antal frågeområden”, om än ”anpassade för olika målgrupper” erbjudas på fler språk än det officiella och ännu ändå hyfsat gemensamma bör den väl ändå i första hand översättas till landets fem erkända minoritetsspråk. Först därefter kan man möjligen söka sig vidare.
Enkäten är ganska simpel, den svarande ombeds med enstaka ord beskriva sin bild av polisen i det egna området, sin önskningar på myndigheten 2024, vad man tror är viktigast att prioritera för att nå minskad brottslighet till dess och om man kan tänka sig att bidra till polisens arbete. De svarande är anonyma, men postnummer ska anges. Språket är så pass enkelt att en absolut majoritet av de som omfattas ska klara av att besvara den på svenska.
Ändå erbjuds alternativ. Av välvilja, säkerligen, en strävan efter att verka inkluderande. Istället breddar man klyftorna ytterligare. Den ökande otryggheten drabbar oss alla, men inte lika. I utanförskapsområdena är den som störst. Det är där kriminella gäng tar över gatorna, handgranater ligger i buskarna och polisstationer utsätts för sprängdåd. Det är förmodligen även där behovet av en dialog med polisen är som störst - men också behovet av språket, den enda långsiktiga vägen in i det svenska samhället.
Att utgå ifrån att de i störst utsatthet är oförmögna att ta till sig det och ständigt erbjuda alternativ gränsar till en välviljans rasism, och blir en kapitulation inför tanken om vi och dom. När alternativen dessutom är begränsade – arabiska är ett stort språk, men knappast det enda som talas i utsatta områden – blir utpekningeffekten desto större. ”Medborgardialogen” kommer i första hand att beröra vissa grupper.
Visst behövs det en dialog med polisen, men den ska ske med uniformerad personal av kött och blod på plats där deras närvaro behövs – och den ska ske på ett gemensamt språk.
