Martin Tunström: Vem vågar granska utlandsstyrkan?

Ledare Artikeln publicerades

Ett lagförslag mot utlandsspionage kan inskränka yttrandefriheten och förhindra nödvändig granskning av försvaret.

År 2003 deltog svenska operatörer från Särskilda skyddsgruppen - i dag Särskilda operationsgruppen SOG - i en mission i Kongo tillsammans med franska specialsoldater för att stoppa en begynnande massaker.

Insatsen beskrivs som en succé och som ett led i en ny strävan att också främja och tvinga fram fred med militära medel. Men i efterhand uppmärksammades att svenska befäl på platsen rapporterat att de franska soldaterna gjort sig skyldiga till tortyr. Svenska medier avslöjade saken för allmänheten.

Hade medierna vågat berätta om misshandeln om den nya föreslagna lagen om utlandsspioneri hade varit gällande? Där ska röjandet av hemliga uppgifter inom bland annat internationella insatser som innebär "allvarligt men" för Sverige kriminaliseras. Det gäller även tidningar eller etermedier som sprider uppgifterna.

Det är uppenbart att lagen inte är skriven för att begränsa de etablerade mediernas tryck- och yttrandefrihet. Den tjocka utredningen som delvis är att likna vid en agentroman, den berättar om "döda postlådor", "dubbelagenter" och nyttjandet av kortvågmottagare - diskuterar hur främmande underrättelsetjänster allt oftare agerar inom mediernas område. Agenter har journalistiska täckmantlar och hotet enligt Säpo från underrättelseofficerare som verkar med presskortet i sin hand är stort i de internationella konfliktmiljöer Sverige finns i. Här finns oron - som inte uttrycks - för att svenska extremisttidningar ska delge hemlig information.

Juridiskt sett kan lagen vid första anblick tyckas ofarlig för yttrandefriheten. Ribban för brottslig gärning kan tyckas vara satt högt - för att träffa spioner och inte journalister.

För att en handling ska anses brottslig ska den ha för "avsikt" att gynna främmande makt. Men det betyder inte att till exempel anskaffandet av handlingen är direkt beställt av exempelvis Ryssland. Att det ska vara fråga om "allvarliga men" innebär att effekten av gärningen ska vara större än att de exempelvis "stör" relationerna mellan Sverige och ett Natoland.

Men tveksamheterna består ändå. Hur skulle fall som det i efterdyningarna av Kongomissionen hanteras av rättsväsendet. Liknande exempel och konsekvenser saknas helt i utredningen. Risken är stor att otydligheten leder till sjävcensur och att pressens arbetsmöjligheter i konfliktzoner ytterligare begränsas.

Paradoxalt blir det när utredarna argumenterar för att den rättsliga ordningen i tryckfrihetsmål är så konstruerad för att värna pressens frihet att den sedvanliga journalistiska granskningen inte ska hotas.

Det är sant att tryckfriheten är starkt skyddad av det faktum att bara JK kan väcka åtal för brott och att en jury utan motivering kan fria en åtalad ansvarig utgivare. Men utredarna kan således inte klart exemplifiera med att exempelvis tidigare avslöjanden skulle vara straffria och legala. Domstolar avgör alltid hur lagen ska tolkas, men här är tolkningsutrymmet för vad som ska anses vara tryckfrihetsbrott så stort att ansvariga utgivare kan antas bli mer restriktiva i sina publiceringar.

Ett problem för försvarsmakten i Sverige är att även etablerade politiska krafter - Miljöpartiet och Vänsterpartiet - har underminerat tilltron till försvaret genom ryktesspridning om just specialförbandens arbete.

Mer granskning, fler specialreportrar och öppenhet gagnar försvarets - och allmänhetens intressen - mer än slutenhet och inskränkningar av yttrandefriheten.

Vi har ytterst försvaret för att färsvara det fria ordet.