Maria Abrahamsson: Maria Abrahamsson: Löfven försvagar Sveriges röst i EU
Visst är Ylva Johansson ”en av regeringens mest erfarna ministrar”, som Stefan Löfven underströk vid presskonferensen i samband med nomineringen till Sveriges EU-kommissionär. Till Johanssons erfarenheter hör att ha blivit kickad av regeringen Persson på grund av kärleksrelationen med ministerkollegan Erik Åsbrink. Men det var förstås innan S blev ett feministiskt parti.
Därefter har Johansson lojalt greppat vilken ministerportfölj hon än tilldelats. Hennes glöd för partiet och särskilt dess vänsterflygel har inte gått att ta miste på. Etsad på min näthinna är hennes innerliga kram som hon gratulerade den nyvalde partiordföranden Håkan Juholt med (2011).
För att hålla sig kvar i det politiska toppskiktet så länge som Ylva Johansson gjort måste man alltid vara redo att utan kink ställa upp när partiet kallar. Och nu vill alltså den socialdemokratiska partiledningen att hon åker till Bryssel. Följdriktigt intygade en rörd Johansson på Löfvens presskonferens att hon ”älskat” att vara arbetsmarknadsminister men nu ”känner sig redo” för Bryssel. Bara jag som befarar att Johansson snarare blir socialdemokraternas kommissionär än Sveriges?
Tillåt mig att spekulera om orsaken till statsministerns nominering. Nästa riksdagsval kan inträffa snabbare än kvickt och då skulle Ylva Johansson kunna bli en belastning för Löfven. Kostnaderna för arbetslöshetsersättningen har spräckt budgeten med följden att regeringen måste skjuta till extra miljoner för att säkra utbetalningarna i höst. 2020 beräknas arbetslösheten öka på nytt.
För ett år sedan (15/8 2018) invigde Ylva Johansson Myndigheten för arbetsmiljökunskap (Mynak), en nyskapelse med uppgift att sprida kunskap om sunda arbetsplatser men från vilken anställda flyr på grund av usel arbetsmiljö.
Ett annat orosmoln på jobbhimlen är omgörningen av Arbetsförmedlingen signerad S, MP, C och L. Hur utfallet blir står skrivet i stjärnorna.
På mediernas berättigade fråga om vilken EU-portfölj statsministern vill att Johansson ska få, har Löfven gett nonsenssvar. Inget besked om vilket sakområde som vore önskvärt utan bara allmänt bludder om ”en tung lagstiftande portfölj i linje med svenska EU-prioriteringar”. Johansson själv är om möjligt ännu mer otydlig och nöjer sig med att hoppas att hon får ”makt och inflytande”.
EU-kommissionens tillträdande ordförande Ursula von der Leyen har ambitionen att bilda en kommission med jämnare könsfördelning än vad hennes manliga företrädare åstadkommit. Därför har hon uppmanat Sverige att nominera en kvinna, trots att Sverige sedan EU-inträdet för 25 år sedan aldrig har nominerat eller haft en manlig kommissionär. Det är ett unikt förhållande i medlemskretsen.
Stefan Löfven borde ha utnyttjat detta faktum bättre och avkrävt von der Leyen en sakpolitiskt tung portfölj i kommissionen i utbyte mot att den svenska regeringen än en gång nominerar en kvinna. Det skulle ha kunnat kallas fulspel, eftersom Sverige inte uppfattar en kvinnlig kommissionär som en uppoffring. Men Löfven avstod från att spela sina kort och riskerar att försvaga Sveriges röst i EU under de kommande fem åren. För även om kommissionärerna formellt företräder unionen visar all erfarenhet att de står sina egna länder närmast i frågor av verklig betydelse.
