Maria Abrahamsson: Krav på enhetlighet skadar samtalsklimatet
Förra veckan skrev Martin Tunström här på sidan (6/7) att ”den nödvändiga och i Sverige länge förbisedda betoningen på någon form av klister som håller samman samhället får inte dra åt det enhetliga”. Detta apropå vissa infama feltolkningar av KD-ledaren Ebba Busch Thors uttalande om svenskhet och judiskhet i en tv-intervju.
Den tunströmska tanken att samhället inte får ”dra åt det enhetliga” har giltighet även när det gäller det offentliga samtalet och inte minst då. För kravet på enhetlighet förgiftar samtalsklimatet och leder i själva verket till ökad splittring mellan människor. Det är vinterns, vårens och sommarens hätska och oförsonliga anklagelser mot politiska meningsmotståndare en bekräftelse på.
Samtalsklimatet var också ämnet när mediestrategen Brit Stakston och författaren Lena Andersson under Almedalsveckan tussades samman av Svenska Dagbladet.
På temat den polariserade debatten togs avstamp i tidningens uppmärksammade artikelserie från i våras där dramatikern Stina Oscarson samtalade med ett antal högoktanigt kontroversiella personer med avvikande för att inte säga provocerande åsikter om invandring, liberalism, handhälsningar, konstnärlig frihet, med mera. Själv var jag inte på plats i Almedalen men frågan på SvD:s scen gällde alltså om det var rätt eller fel av tidningen att låta dessa i samhällsdebatten polariserande röster komma till uttryck i spalterna? Kort sammanfattat betonade Andersson värdet av att Oscarsons samtalsserie gav möjlighet till inblick i hur intervjupersonerna motiverade sina i och för sig redan kända åsikter (SvD 6/7). Medan Stakston ansåg att medierna borde söka upp fler röster utanför nätet och varnade för att traditionella medier legitimerar extrema åsikter genom att ge ytterligare utrymme åt redan kända debattörer (Chang Frick, Katerina Janouch, Lars Vilks m fl).
Stakston har rätt i att det finns en risk att demokratimotståndares och andra extremisters galna budskap kan få fäste när de trummas in folks skallar. Men den risken är värd att ta och den ska motverkas inte genom att dessa budskap mörkläggs av traditionella medier utan genom att de bemöts i en öppen och fri debatt. Om vi är så rädda för att ”legitimera” obehagliga åsikter att vi inte vill eller vågar ta den debatten, då får vi ett kontrollerat och hämmat samtalsklimat som gör att vi i grunden känner oss ofria. Just därför bör vi slå vakt om samtalsklimatet så att det inte ”drar åt det enhetliga”.
Till sist en bekännelse: Jag skulle verkligen önska att jag var en person som i alla lägen och gärna med öppet sinne lyssnade till alla möjliga åsikter och argument.
Men en sådan människa är jag inte. Ibland stängs mina öron, jag slutar lyssna och suckar ”inte en vänsterflummare till" eller ”kan ingen stänga truten på den där högerextremisten”. Den sidan av mig är inget som jag är stolt över. Lyckligtvis har jag också en annan sida som dominerar över den förra. Detta mitt bättre jag är innerligt tacksamt för att leva i ett land där även befängda, idiotiska, förljugna, ja till och med sjuka, omstörtande och hatiska åsikter får tänkas, uttalas och bli bemötta med den kraft och det allvar som saken kräver. Av andra när jag själv inte orkar.
