Maria Abrahamsson: IS-barnen är utan skuld
I dessa grå novemberdagar glömmer vi inte det judiska folkets lidande Kristallnatten 1938 samtidigt som vi med desto större glädje firar Berlinmurens kollaps för jämt 30 år sedan. Själv läste jag nyligen Stig Dagermans mästerliga reportagebok Tysk höst (1947) som i starka färger beskriver människornas fysiska och själsliga nöd i efterkrigstidens Tyskland. Jag slogs av likheten med det ohyggliga lidande som en annan våldsideologi, den självutropade Islamiska staten, förorsakar vår egen tid.
Sommaren 1946, månaderna innan Dagerman reser till Tyskland, är Barbro Alving, signaturen Bang, redan på plats för DN:s räkning. Även hon rapporterar hem om svälten men till skillnad från Dagerman ger hon inte ockupationsmakterna skulden för de överlevandes eländiga förhållanden.
På initiativ av de allierade inleds så avnazifieringsprocesserna. Dagerman beskriver föraktfullt dessa som nazistvänliga spektakel som ”tillåter nazistiska åklagare att köpa bondgårdar och antinazistiska arbetare att svälta ihjäl”. Medan Bang lägger tonvikten vid att även en nazist ska ges chansen att försvara sig och bli rättvist dömd.
En förklaring till Dagermans mer oförsonliga linje kan vara att han som övertygad syndikalist avskydde jurister i allmänhet och amerikaner i synnerhet. Förlåt anakronismen, men nog kan man hävda att Dagerman var utrustad med samma sorts skygglappar som ideologiska vänstermänniskor är i dag. Medan Bang som fredskämpe och allmänt borgerligt sinnad respekterade de grundläggande principer som kännetecknar en rättsstat. Låt vara att självbestämmandet för tyskarna låg en bit in i framtiden; för östtyskarna skulle det som bekant dröja till 1989.
Efter den turkiska regeringens besked häromveckan att den ska återbörda sina IS-fångar till deras hemländer, kan svensk polis, åklagare och domstolar snart stå inför situationen att hantera misstänkta IS-terrorister för deras bestialiska brott utomlands. Och på samma sätt som nazimedlöparna i efterkrigstidens Tyskland har svenskar som begått brott i IS namn rätt till en rättvis rättegång. I annat fall kan Sverige inte kalla sig en rättsstat.
I boken Diktaren i verkligheten: journalisten Stig Dagerman (1989) refererar författaren Karin Palmkvist till en debatt på Expressens insändarsida 1947. Skribenten ger inte mycket för argumentet att barnen i efterkrigstidens Tyskland är utan skuld. Sverige ska inte ta emot tyska barn utan hjälpa dem på plats. ”Att föda upp en ny generation av potentiella spioner och undertryckare är knappast att rekommendera”, avslutar skribenten.
Det är lätt att dra en parallell till den aktuella svenska debatten om regeringens ansträngningar - eller brist på sådana - för att hämta hem de svenska IS-barnen som är fast i det syriska fånglägret al-Hol. Dagens debatt är som ett kusligt eko till den svenska likgiltigheten 73 år tidigare för de tyska barnens öden i det besegrade Tyskland. Just när det gällde de tyska barnen såg Stig Dagerman klarare och mer empatiskt på frågan än de flesta i sin samtid. Han framhöll barnens oskuld och manade sina läsare att inte förlora förmågan att ”reagera inför lidandet, detta lidande må sedan vara oförskyllt eller förskyllt”. En maning lika relevant nu som då.
