Annons

Maria Abrahamsson: Diskutera domstolarnas bevisvärdering

Högt ställda beviskrav motverkar kampen mot den grova kriminaliteten, skriver Maria Abrahamsson.
Ledare • Publicerad 16 september 2019
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

Första gången jag blev mörkrädd för domstolarnas höga beviskrav var när Sveriges mest fruktade mordbrännare - den s k gryningspyromanen - friades av hovrätten trots att polisen hade säkrat hans fotspår vid ingången till en kyrka som brunnit. Domstolen tog fasta på att det varit teoretiskt möjligt att någon annan vid samma tidpunkt smugit sig in och tänt på.

Göta hovrätt i Jönköping.
Göta hovrätt i Jönköping.Foto: Adam Ihse/TT

Jag påmindes om fallet när jag hörde Högsta domstolens ordförande Anders Eka debattera med Thomas Ahlstrand, åklagare med specialisering på organiserad brottslighet (P1 Morgon 10/9). Risken att bli dömd är försvinnande liten, hävdade Ahlstrand. Enligt Ahlstrand beror det på att domstolarna har slutat väga samman olika spår till en sammanhängande bevisning med följden att bevisvärderingen har blivit ”ytterligt försiktig”. Eka avfärdade kritiken som icke underbyggd av fakta och därför svår att bemöta.

Annons

”Åklagarna får ju framgång i en stor del av sina åtal”, löd Ekas försvar. Jovisst, men den självklarheten motsäger ju inte att domstolarna i dag bedömer bevisningen på annat sätt än förut. Och nog måste det vara tillåtet att ha synpunkter på bevisvärderingen även om det är svårt att statistiskt belägga att domstolarna nu för tiden friar misstänkta i större utsträckning än tidigare.

I somras skrev filosofiprofessor Per Bauhn i samma ämne (SvD 13/6). Svea hovrätt hade frikänt en man som var åtalad för förberedelse till terrorbrott. (Omedelbart efter den friande domen låste Säpo in mannen med hänvisning till rikets säkerhet). Utan hänsyn till juristers resonerande ”å ena sidan, å andra sidan” konstaterar Bauhn frankt att anledningen till att ”få personer fälls för terrorbrott i Sverige … är att beviskraven är så högt ställda att det i praktiken inte går att fälla någon som inte blir påkommen med en bekännelse i ena handen och en bomb i den andra”. Bauhns poäng liknar Ahlstrands, nämligen att domstolen får alla detaljer presenterade för sig men låter bli att foga samman bitarna till ett färdigt pussel. Eller som hovrätten skrev, en ”bedömning ska göras av de enskilda bevisen” och därför får en dom inte ”grundas på ett helhetsintryck av det framlagda materialet”.

Men om domstolen inte får väga samman allt som framkommit till en bedömning av helheten, varför värdesätts då ett gott omdöme så högt när domartjänster ska tillsättas?

Vad ska detta goda omdöme användas till om inte för att vid förhandlingens slut göra en sammanvägd bedömning av om den framlagda bevisningen är tillräcklig eller inte? Jag har själv suttit i Domarnämnden, som har till uppgift att lämna förslag till regeringen i tillsättningsärenden, och vet att just sökandenas omdömesförmåga många gånger är en utslagsgivande faktor.

I nämnden satt under min tid även Svea hovrätts dåvarande president Fredrik Wersäll. I en intervju för några år sedan (Advokaten 4/2015) var Wersäll kritisk till att domarna inte alltid kliver fram och tar befälet i rättssalen: ”Det har varit en skola när det gäller processledning där domaren ska förhålla sig rätt passiv och låta parterna driva processen”.

I de varningsorden kan nyckeln finnas till varför domstolarna i brottmål alltför lätt viker sig för försvarsadvokaterna och ställer orimligt höga krav på åklagarnas bevisning.

Maria Abrahamsson
Annons
Annons
Annons
Annons