Männen utan möjligheter
Statsvetaren Bo Rothstein har över sitt bidrag till boken Framtidsutmaningar, utgiven av regeringens framtidskommission, satt en minst lika dramatisk rubrik: De som inte har, inte älskar och inte är.
Utvecklingen de beskriver är i stort sett den samma: ekonomins omstrukturering, med allt mer tonvikt på tjänster och allt mindre på industri, och förändringar inom utbildningsväsendet. Men där Rosin huvudsakligen är positiv – utvecklingen som ett stort framsteg för jämställdheten – ser Rothstein till förlorarna, den allt större grupp unga män som misslyckas i utbildningssystemet.
Att en sådan grupp finns är tydligt. Av de närmare 100 000 elever som lämnade gymnasieskolan förra året hade 90 procent av kvinnorna grundläggande behörighet för vidare studier, men endast 83 procent av männen. På samtliga gymnasieskolans program hade de kvinnliga eleverna genomsnittligt sett högre betyg än de manliga, för gymnasieskolan totalt var genomsnittsbetyget 14,7 respektive 13,3.
Varför dessa skillnader har uppstått är dock mer oklart – Rothstein uppger sig inte ha funnit någon genuspedagog som har studerat saken. Lika oklara är skälen till den politiska passiviteten, som gränsar till acceptans.
Skillnader ifrån skolan slår hursomhelst sedan igenom vid intagningen till den högre utbildningen. År 2011 antogs närmare en kvarts miljon personer till studier vid landets högskolor och universitet; av dem var endast en dryg tredjedel män. De kvoteringsplaner somliga lärosäten har hållit sig med ter sig på många områden nu föråldrade. Av alla juristbildningar som började i höstas, till exempel, var det bara på en, den vid Uppsala universitet, som fler män än kvinnor hade antagits. På juristutbildningen vid Göteborgs universitet gick det två kvinnliga antagna på varje manlig.
Med tanke på vad utbildning innebär för fortsatta möjligheter inom arbetslivet, är denna utveckling på många sätt välkommen – ett mera jämställt samhälle är att vänta. Men Rothsteins fråga, vad som händer med förlorarna, är inte mindre aktuell för det.
För möjligheten att hävda sig på arbetsmarknaden utan utbildning blir samtidigt allt sämre, och därmed också förutsättningarna på andra områden: möjlighet att ta del av samhällsdebatten, möjlighet att bilda familj, möjlighet att bygga upp ett så kallat socialt kapital. Det är ett utanförskap av alldeles speciellt slag. Dessa unga män blir, som Rothstein skriver, tredubbelt ratade.
Vad kan detta tänkas innebära? Enligt Rothstein finns goda skäl att tro att ”detta blir ett tämligen bökigt och till stora delar otäckt samhälle”. Kriminalitet och stöd för extremistiska rörelser är tänkbara konsekvenser, men också en allmän förlust av tillit till samhället. Rothstein pekar bland annat på att en femtedel av gymnasieeleverna säger sig kunna tänka sig att sälja sin röst för pengar.
Om alla ska med och samhället hålla samman är denna utveckling naturligtvis ytterligt besvärande – men hos många partier letar man förgäves till och med efter problembeskrivningen. Och nej, det lär inte vara månggifte och avskaffad skolplikt som hjälper de tredubbelt ratade männen in på banan igen.
