Mål med civilsamhället
Den svenska idrottsmodellen där bredd och spets ryms inom ett och samma system och där professionalitet och idealitet kombineras brukar beskrivas i vinnartermer. Ett litet land vinner relativt stora framgångar i internationella mästerskap och relativt stora grupper är engagerade i idrottsrörelsen.
Men nu utmanas modellen av allt fler. Senast ut är två forskare vid Linnéuniversitet, Marie Hedberg och Joakim Åkesson, som anser att ungdomsidrottens beroende av ideella tränare, ofta föräldrar, urholkar kompetensen och kvaliteten. De föreslår istället ett system med avlönade och förmodar man heltidsanställda professionella tränare.
Det skulle naturligtvis medföra omfattande kostnader. Elitidrotten bär sig dåligt i Sverige och finansieras med kommunal borgen (Kalmar) eller lån och bidrag (Växjö). Priset för heltidsanställda tränare skulle rimligen antingen bekostas av skattebetalarna eller av de föräldrar som i dag ställer upp på sin fritid som istället får betala höga medlemsavgifter. Med fokus på ekonomi och resultat är det också sannolikt att betalningssvaga spelare skulle slås nu - oberoende av hur många genus- och rättvisekurser de anställda har genomgått.
Förslaget bör dock ses i ett större perspektiv. Sällan har ord som det civila samhället använts i så högtidliga sammanhang som i dag svensk debatt. Samtidigt ses civilsamhällets struktur som ett problem i sig i växande utsträckning. I nyhetstexter om Linnéforskarnas förslag sägs talande nog ideella tränare vara ett ”hot” mot barnen. Svensk arbetarrörelse med historisk nära koppling till delar av folkrörelserna har svårt med ideella alternativ inom välfärden. Det civila samhällets organisationer styrs och kontrolleras allt hårdare och växer samman med den offentliga sektorn.
I den moderata statsindividualistiska berättelsen ses folkrörelser, föreningar och familj som exkluderande enheter som individen befrias i från. Det är ett resonemang långtifrån den framlidne M-märkte chefsideologen Hans L Zetterberg som myntade orden att ”samhället är större än staten”.
Styrkan i det civila samhället nämner få. När pappa och mamma tränar handbollslaget eller leder scoutpatrullen stärks samhörighet och tillit. Industriarbetaren tränar läkarsönerna. Direktörerna döttrarna från socioekonomiskt svaga områden. Ledaren är minst lika viktig såsom vuxen förebild som instruktör.
Kraften i det civila samhället tenderar också att ständigt underskattas. På svensk landsbygd finns fotbollsplaner, omklädningsrum och lag på orter där lanthandeln bommat igen och bensinstationen drabbats av mackdöden.
Kommunala bidrag är långtifrån den enda förklaringen. Företagare ställer upp med material och sponsring, medlemmar snickrar och målar, ena dagen på jaktföreningens skjutbana, andra dagen på orienteringsstugan och tredje dagen på missionshuset. Det är gemenskapsideal som kommer att gå förlorade om folkrörelserna ska slukas av en växande kommunal sektor.
