Makten straffar sig

Ledare Artikeln publicerades
Statsminister Stefan Löfvens socialdemokrater gjorde sitt sämsta val någonsin.
Foto: Sören Andersson/TT
Statsminister Stefan Löfvens socialdemokrater gjorde sitt sämsta val någonsin.

Båda de traditionella maktpartierna tappade väljare till tydligare och spetsigare alternativ.

Att det skulle bli jämnt mellan blocken var ingen överraskning för den som har följt opinionsmätningarna under det senaste året. Alliansen och de rödgröna partierna har varit jämnstarka under lång tid.

Inom blocken har det dock skett en omfördelning. Förskjutningen av balansen både inom höger- och inom vänsteralternativet är, vid sidan om ännu ett nytt rekord för Sverigedemokraterna, det historiska resultatet av 2018 års val. Någon stor genomklappning blev det visserligen inte för vare sig S eller M. Men för första gången samlar de tillsammans mindre än hälften av väljarna.

Även om blocken ser ut ungefär som förut vid en yttre betraktelse, ser de inifrån helt annorlunda ut. Det rödgröna blocket är mycket mer vänsterpräglat i jämförelse med förra valet.

Alliansen är på motsvarande sätt mycket mindre moderatdominerad. Under mandatperioden 2014-2018 har Moderaterna haft 84 mandat och de andra tre 57 mandat tillsammans. Moderaterna har alltså på egen hand varit 1,5 gånger större än de andra. Från och med nu är de tre ”småpartierna” i Alliansen större än Moderaterna. Det förändrar samarbetet inom Alliansen i grunden.

Väljarna flyr från stora partier, som framstår som tråkiga och diffusa. Deras tidigare styrka, att de förmådde samla många olika slags människor, framstår idag som en svaghet. Det blir allt svårare, till exempel, att hålla ihop småföretagare på landsbygden med välavlönade tjänstemän i storstäderna.

Tydligt är också att kompetens, ansvarstagande och erfarenhet inte är vad som efterfrågas i första hand, utan raka besked. Ett stort parti som har lett en regering har per automatik svårare att uttala sig kategoriskt. Maktinnehavet bär man dessutom med sig länge. Moderaterna håller fortfarande på att göra upp med Reinfeldteran, trots att den tog slut för fyra år sedan.

Socialdemokraterna gjorde ett försök att styra in valrörelsen på välfärden i allmän mening - bara för att se sig övertrumfat av Vänsterpartiet på varenda punkt. Oavsett vad S har lovat kan Vänsterpartiet lova mer. Ansvaret för ekonomin har tvingat S till djupt impopulära nedskärningar på LSS-området.

En tredje förklaring, specifikt giltig för KD, är att mediernas genomslag faktiskt fortfarande är stort. Kristdemokraternas fördubbling av väljarstödet på några veckor har kallats ett mirakel, en återuppståndelse och mer i samma stil.

Men vad som har hänt är att partiledaren Ebba Busch Thor har varit med i ett antal debatter och gjort idel starka insatser. Framgångarna har förstärkts av en engagerad partiorganisation. I stället för att lyda valanalysen från 2014 och ge sig in i alla möjliga frågor som råkar dyka upp i debatten, har Busch Thor genom hela valrörelsen haft ett tydligt fokus på frågor som berör partiets väljare och engagerar partiets aktivister. Det har gett utdelning.

En valrörelse har det goda med sig att partierna behandlas som jämlikar. Många bedömare som har gjort sig roliga över partiet som ständigt legat under spärren framstår nu själva som löjeväckande. När Busch Thor och KD fick chansen reagerade väljarna positivt.

Val vinns i mitten, brukade det sägas. Slutsatsen av årets val blir att det inte längre stämmer. Väljarnas logik fungerar på gott och ont annorlunda. Gott: alternativen blir tydligare. Ont: det blir allt svårare att se hur handlingskraftiga majoriteter ska kunna skapas.