Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Lyssna! 2008-11-18 | Uppdaterad 2009-01-26
Till Kalmar som kunskapsmiljö hör besöken utifrån. Vanligen har man sett dem på TV, i debattprogram eller läst deras skarpa inlägg i rikspressen, och format sig en bild. Bland Kalmars alla inbjudare spelar högskolan en viktig roll; på tisdagen genom att låta oss möta lundaprofessorn i underrättelseanalys Wilhelm Agrell. (Läsaren kan lyssna till ett samtal med honom här bredvid.)
Det är en man med skarp debattprofil. Skulle han mana till strid nu också, när han skulle berätta om hur man umgås med hemliga arkiv hos militär och säkerhetspolis?
Där, på riksarenan, är han återkommande debattör. Här, i Kalmar, lyssnade vi till en inspirerande historieforskare, med hemliga arkiv som specialitet. Historisk metod, var är det, tänker nog ofta amatören, som varken möter formler, apparater eller obegripligt fikonspråk i dessa humanistiska sammanhang. Agrell visa oss hur han med uppmärksamhet, systematik och eftertanke drog meningsfull samtidshistoria inte bara ur mappars innehåll, utan redan ur stämplar och katalogmarkeringar på deras slitna utsidor och ur befintligheten eller frånvaron av innehållsförteckningar.
De som läst deckarförfattaren Josephine Teys klassiker En gammal skandal minns kanske poliskommissariens resonemang om bevisvärdet hos pamfletten jämfört med det hos tvättnotan. Den förra var medvetet skriven för att berätta och måste tas med en nypa salt. Tvättnotan hade aldrig något annat syfte än att dokumentera och var så mycket säkrare källa.
Ungefär samma principer tillämpade Agrell på svensk säkerhetspolis och militär underrättelsetjänsts syn på motståndet mot ett svenskt atomvapen på femtio- och sextiotalen; berättelserna i materialet var nog så intressanta, men det materialet berättade i sig tog priset. Luckor var här lika tänkvärda som punkter belysta av sökarljus.
Hur förhåller sig då debattören Wilhelm Agrell till forskaren Wilhelm Agrell? Hans svar är ganska tänkvärt för många som i dag talar sig varma för forskare som opinionsbildare: det finns alltid en fara att förblanda den ena rollen med den andra. Rollerna måste hållas isär, så att inte starkt engagemang i en sakfråga färgar av sig på det sätt man studerar ett forskningsområde och de slutsatser man kommer fram till. Sedan kan man aldrig helt avgränsa sig – han tar Sveriges politik under andra världskriget som exempel – ett forskningsfält som i dag snarast blir allt mer emotionellt laddat.
Men forskaren har ett ansvar, konstaterar Agrell. Är man insatt i ett område och det är samhälleligt betydelsefullt, så har man också skyldighet att bidra till den allmänna diskussionen, om man tar demokratin på allvar. Även om det sällan är möjligt att förändra världen med argument från forskarkammarens bokhylla. Då blir man en politiker.
Agrell har ofta varit obekväm, gått mot strömmen och sagt ovälkomna saker. Minskar utrymmet för denna forskarens individuella frihet i dag, i projektens, teamens och högskoleprofileringens tid? Här talar han också klartext som svar på frågan om forskarens kontra högskolans frihet: utan den individuella friheten är forskningens frihet en chimär.
Finns vi då i ett Kunskapskalmar? Vi har belyst högskolan i ett antal artiklar. Ett trettiotal studenter och utifrån kommande i en föreläsningssal i Nisbethska huset på tisdagen ger dock knappast ett klart svar. Men ambitionen att skapa möten med akademiska profiler och rum för eftersinnande samtal bortom de svarta rubrikerna bådar gott.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Jesper Ericson
jesper.ericson@barometern.se
Telefon: 0480-592 24











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA