Lyssna! 2009-09-30
Att intervjua dem har varit bland det roligaste jag gjort under min tidningstid. Vilka? Jo de fyra kulturentreprenörer som vi kunnat lyssna till på ledarsidans webbsajt: glaskonstnären Ulrica Hydman Vallien, kocken Karin Fransson, konstnären och galleristen Monica Strandberg och marinarkeologen Lars Einarsson. Engagemanget och glädjen lyser.
”Kulturentreprenör”? Är det inte bara en klyscha – ungefär som den gamla ”kulturarbetare”. Något som egentligen bara markerar tidsandan, utan att säga särskilt mycket om den det gäller?
Kanske. Men hos de fyra ser jag den formulering som den tidigare VD:n för Företagarna Carl Johan Westholm ofta brukar använda: ”Företagare – det är den som företar sig något”. Det har de fyra gjort med råge, var och en i sin specialitet.
När jag något senare talar med Therese Sjölundh, VD för Jönköping Science Park och ordförande för alla svenska företagsbyar vid högskolor nämner hon tre stora drivkrafter för företagare: han eller hon vill se sin idé förverkligad, vill vara sin egen, och först i tredje hand tanken att det ska bli intäkter av det man gör. Utan engagemang blir inget till. Hon talar om mer traditionellt nyföretagande, men det är lätt att se hur det hon säger uppenbarligen också gäller de områden där den individuella kreativiteten spelar en avgörande roll, som i de kultursektorer de fyra finns i. Konstnärskapet, upptäckarglädje eller kreativiteten må gälla rosmarin, glasmassa, fotorealism eller sjunkna skepp.
Hos andra har områdena varit mer vardagliga: platta paket eller tetraformade pappbehållare för mjölk. Släktskapet är tydligt. Ändå gör vi så lätt skillnaden till en avgrund. Den som företar sig något med vattenledningar anses som trist kommersiell. Den som företar sig något med glasmassa som medel uppfattas som snillrik. Är betong medlet blir det bara grått och beskylls ofta för att vara smyghuvat kommersiellt.
Försteantikvarien Lars Einarsson är entreprenör inom den offentliga sektorns ram, Karin Fransson inom familjeföretagets, de båda konstnärerna har andra villkor. Och visst styr detta, men skillnaden mellan det offentliga och det enskilda bleknar i skenet från deras eget engagemang. I samtalen finner vi också instrött mycket av det som vi finner om marknadsföring, affärsmodeller och management i de vanliga kursböckerna i företagsekonomi. Men där är det – som all teori – grått, grått, grått. Här är sätten – för att fortsätta citera Goethes Mefistofeles – gröna som livets gyllne träd.
Det ställer vår kulturpolitik och debatten kring denna i ett välbehövligt perspektiv. Ofta uppfattas den som ett alternativ till kommers och hemskhet, som ska avskärmas från kultursektorn av politikens breda vingar. Men hur mycket av kultursektorn är inte en kokande gryta av människor som vill förverkliga sina idéer, entreprenörer som minst av allt vill leva mellan ramar pålagda uppifrån?
Mötena med de fyra får mig faktiskt också att fundera på en annan sak. Vi har allt fler samhällsinstitutioner som ska trumma fram nyföretagande, och en växande byråkrati som ska valla de späda plantorna. Men måste inte den som ska pröva sina vingar också ha något att ge, något som han eller hon verkligen är bäst på? Ett självförtroende och en drivkraft grundad på förmåga.









LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (51 ST.)
ANNONSERA