Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Lyssna! 2009-11-02 | Uppdaterad 2009-12-02
Är vi på väg mot en ny era av mecenatskultur? Tanken guppar något under samtalsytan när Johan Lundberg är på tråden.
Han är chefredaktör för tidskriften Axess, och vi ses numera i Avesta, då ett antal redaktörer får gästa Johnsonstiftelsens årliga Engelsbergsseminarier . Tillsammans med Nobelfesten är de väl nu Sveriges tydligaste utflöden i evenemangssfären av det kulturansvar enskilda familjer och donatorer har tagit.
En borgerlig idépolitiskt aktiv person kan ibland se med viss grå dysterhet på samhällsdebatten. Antingen har den en i någon mening radikal grundansats, eller så existerar den knappt. Han eller hon känner sig stå på ett smalt näs mellan den offentliga sfärens alla institutioner, sårbara för konformitet och politisk korrekthet, och den från idéer helt rensköljda kommersiella arenorna.
Detta har av naturliga skäl delvis att göra med att Sverige är ett litet språkområde. Tidskrifter som Times Literary Supplement kan fortleva av egen kraft i den stora anglosachsiska kulturkretsen, motsvarande svenska kusin kan det sällan. Den bildade borgerligheten är vindpinat avlövad i vårt land.
Men det är naturligtvis också en fråga om resurser. Borgerlig kultur har alltid suttit trångt till i Sverige. Och om den i århundradet mellan 1850 och 1950 stod på en höjdpunkt så har den efter 1968 befunnit sig på gradvis nedgång. Det har sannolikt ganska mycket med skolan att göra – här har bildningsidealen kommit i skymundan. De grupper som i dag är resursstarka (och de blir fler och allt mer talrika) saknar för det mesta naturligt ett förhållande till det vi skulle kunna kalla bildningsborgerlighet.
Fram träder då de strukturer som fanns innan den borgerliga perioden, nämligen det offentliga och aristokratiska mecenatskapet. Det offentliga har stått orubbat i sitt ansvar för centrala kulturinstitutioner som teatrar och museer, liksom i de mer växlande vägarna att utöva patronage över kulturlivet i form av stipendier, bidrag, löner och utnämningar. Denna senare verksamhet har allt mer fått klä skott som vänstervriden.
Sannolikt kommer det enskilda mecenatskapt nu öka i betydelse, inte bara eftersom staten måste spara, utan också på grund av Folkrörelse- och Organisationssveriges bortdöende. Vi ser det i forsknings- och universitetsvärlden och i allt fler okontroversiella kulturprojekt. Går vi till samhällsdebattens ytterkanter spelar enskilda finansiärer en ganska stor men tvivelaktig roll.
Axess – tidskrift med Lundberg som chefredaktör, tv-kanal, seminariearrangör – är exempel på hur mecenatskapet i dag spelar en viktig roll även på centrala kultur- och åsiktsfält, som kontaktförmedlare och arenaskapare.
Men samtidigt – Lundberg konstaterar att allt mecenatskap till trots blir basen för kultur- och samhällsdebatten allt tunnare. Och där de idéintresserade i en borgerlig kultur kunde få sin utkomst och grund i samspel mellan många, på en månghövdad marknad, blir i dag alternativen färre och jämvikten i relationen mellan finansiär och understödd allt mer ojämn. Och graven mellan de invigda och de oinvigda allt bredare.
Vad göra? Jag vet inte. Men jag tror att våra allt närmare band till EU kommer att påskynda utvecklingen och fördjupa klyftorna. På ena sidan ståndspersonerna, med peruk på huvudet och fransk bok i rockfickan, på de andra de övriga, med allt mindre förmåga att som medborgare spela en aktiv roll i samhället.
Det skulle vara roligt att höra vad enhetsskolans store profet, den DDR-vurmande socialdemokraten Stellan Arvidson skulle ha tyckt om detta. Eller kanske inte.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Jesper Ericson
jesper.ericson@barometern.se
Telefon: 0480-592 24











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA