Kontakt: 0480-591 00 kundcenter@barometern.se
Nyhetstips: 0480-180 18 tips@barometern.se
torsdag 24 maj 2012
Lyssna! 2009-08-19 | Uppdaterad 2009-11-02
På min morbrors mahognyskrivbord på gårdskontoret låg alltid ett handflatestort svart skifferstycke. I det satt tre nagelstora mörkröda granater. Gömt i det gråa finns det dyrbara, tänkte jag ofta när jag såg biten.
Gömd i den småländska skogen mellan Sävsjö och Lammhult ligger Hjelmserydsstiftelsen, med sin stenkyrka och gamla gård. Den är lätt att missa för dem som åker väg 30 från Växjö till Jönköping. Men stiftelsens verksamhet bygger ett småländskt kulturcentrum, med minimala ekonomiska medel.
I början av veckan arrangerade Kyrka och akademi ett tvådagarsseminarium om godhet; deltagarna från orter alltfrån Göteborg till Kalmar fick möta diskussion och föreläsningar på akademisk toppnivå.
Första dagens höjdpunkt var lundaprofessorn Svante Nordin, som reflekterade över det goda och det onda som tankekategorier.
Frågan blir akut när vi möter bilder från länder som Irak och Afghanistan. Människor i uniform skjuter. Några träffar, några träffas. Kan vi skilja mellan onda och goda, spelar det någon roll vem som är ond eller god? Ja, själva orden låter numera främmande för oss, konstaterade Nordin, i vårt moderna samhälle skyggar vi för sådana krävande kategorier. Missledd, hatisk, destruktiv – ja. Ond? Skyggar vi begreppet i sig kommer vi inte heller ha någon beredskap att möta det, undrade Nordin. För vi ser ju alla både ondskan och godheten ikring oss. Vi tvingas använda begrepp som egentligen inte kan definieras logiskt, för vi har nu inga andra.
Svante Nordin ville själv inte komma till entydiga slutsatser, utan nöjde sig med att ”försöka föra upp osäkerheten till en högre nivå”. Möjligen är både ondskan och godheten slutligen omöjliga för oss att ringa in med logiska resonemang; vi behöver tillgripa metaforer, symboler och berättelser – andra dimensioner av tänkande – för att komma nära.
Och vi måste vara öppna för det ögonblickliga som är snabbare än logiken, replikerade docenten Folke T Olofsson, tidigare kyrkoherde i Rasbo. För de tyska polisbataljonerna i Ukraina under andra världskriget blev ”humanitet” tillslut en fråga om det orsakade minst lidande att skjuta några först och andra sedan. Och ”godhet” att inte vältra över det otäcka på sina kolleger genom att själv vägra delta i slakten.
Här måste den ögonblickliga insikten bortom alla ramar skära rakt genom det invanda.
Det förfärliga är ju, tänker jag, att för några skedde detta. De sade resolut nej, och fick heller inget straff för detta. Dörren stod öppen, men få såg den. Och efter kriget åkte de andra tillbaka till sina civila liv igen, och blev åter vardagsmänniskor. De flesta tyska polissoldaterna trampade vidare på grupptryckets röjda stig…
Nya seminariepass följde: Ylva Eggehorns dikter, vishetsbegreppet i Bibeln, godheten i Beethovens musik. Utbytets ramar var långt från den vanliga svenska samhällsvetenskapliga trubbigheten.
Kulturcentra som Hjelmserydsstiftelsen behövs, det inser alla som deltagit i dess verksamhet. Utan den fördjupning som här ges i den småländska landsbygden skulle Sverige vara fattigare som kulturnation.
Har du hört någonting som vi borde skriva om? Tipsa mig direkt.
Jesper Ericson
jesper.ericson@barometern.se
Telefon: 0480-592 24











LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
LÄS MER
SE ALLA JOBB (39 ST.)
ANNONSERA