Louise Bringselius: Tid för nationell kraftsamling kring vården

Ledare Artikeln publicerades

Sjukvårdspersonalens förslag når inte fram.

Medarbetare i vården vittnar om bristande förutsättningar.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Medarbetare i vården vittnar om bristande förutsättningar.

I valet 2018 var sjukvården väljarnas viktigaste fråga. Det är inte märkligt, för larmen från vården ljuder allt högre och kan nu liknas närmast vid en folkrörelse.

Bland kritikerna märks inte bara patienter och deras anhöriga, utan lika mycket vårdpersonal och tillsynsmyndigheter. Rapporter visar på långa köer, bristande samordning, små möjligheter för patienter att påverka sin vård, bristande arbetsmiljö samt rekryteringsproblem.

I det senaste numret av tidskriften Sjukhusläkaren (nr 2019-01) görs jämförelser med vårt grannland Danmark, som visar på helt orimliga väntetider för patienter i Sverige – och på hur lite som har hänt på det här området, trots att det är prioriterat.

Sedan länge vet vi att Sverige hamnar långt ner på rankningslistorna internationellt när det gäller såväl patienternas delaktighet som vårdens väntetider. Samtidigt vittnar medarbetare om bristande förutsättningar i form av stöd, resurser och tid för lärande och utveckling.

”De behandlar oss som alkoholisterna i baren”, förklarar en vän som är läkare, apropå attityden från chefsled och regionledning. Han är en av alla de vårdanställda som arbetar långa och tunga pass, även nätter och helger. Han är också en av alla de som upplever att personalens förslag inte når fram genom en hierarki där få vågar agera självständigt.

Denna typ av problem saknar politiken ofta verktyg att hantera, trots att de kan vara fullständigt avgörande. Idag krävs en bred nationell samling för att definiera och skapa långsiktigt hållbara lösningar på problemen i vården. Det krävs att regionpolitiker och rikspolitiker börja samarbeta på allvar – över partigränser och bortom hierarkier.

Men lika mycket krävs det utrymme för medarbetares berättelser från vårdens vardag, för forskare, professionsförbund och patientföreningar.

Frågan brådskar, för vården behöver reformeras både kulturellt och strukturellt. Kulturellt behöver den reformeras genom att de som arbetar på golvet i vården måste få bli mycket mer styrande. Hela den hierarkiska och byråkratiska kulturen behöver brytas och fokus skifta till arbetsmiljön på golvet och till patientens upplevelse. Där ska det finnas bästa tänkbara service.

Strukturellt behöver vården reformeras genom inrättandet av nationella strukturer för exempelvis gemensamma IT-system och hållbara sjukhusinvesteringar samt insatser kring kompetensförsörjning. Det håller inte att alla regioner konkurrerar om samma personal och lägger stora resurser på att bygga det egna arbetsgivarvarumärket. I offentlig sektor ska man samarbeta.

I slutet av 2018 presenterades ett slutbetänkande av utredaren Kerstin Evelius, om den nationella styrningen av psykiatrin (SOU 2018:90). Hon slår där fast att den under många år har utmärkts av ryckighet och att det krävs en långsiktigt hållbar strategi med brett stöd. Samma gäller vården som helhet. En bred parlamentarisk utredning skulle kunna vara en väg framåt. Sveriges hälso- och sjukvård behöver långsiktigt stabila förhållanden och en tydlig gemensam strategi.

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.