Louise Bringselius: Öppna upp den slutna psykiatrin

Ledare Artikeln publicerades

Psykiatrin i Sverige får hård kritik från bland annat FN. Det behövs mer rättssäkra metoder inom tvångsvården, skriver Louise Bringselius.

I Uppdrag gransknings reportage Fastspänd berättade man i dagarna om en 34-årig man som dog efter 42 timmars tvångsbältning vid psykiatrin i Motala. Efter närmare två dygn utan mat eller dryck och utan möjlighet att uträtta sina behov fick han till sist kliva upp. Han avled då av blodproppar i lungorna. Det är en fruktansvärd historia – och det finns fler liknande. Allt fler patienter kliver idag fram och vittnar om brister i psykiatrin.

Bältning i psykiatrin. Allt fler patienter vittnar om brister inom psykiatrin.
Foto: Larsen,Håkon Mosvold
Bältning i psykiatrin. Allt fler patienter vittnar om brister inom psykiatrin.

Även OECD och FN har framfört kritik. FN kritiserade hösten 2017 den svenska psykiatrin för övergrepp mot mänskliga rättigheter. De vände sig framför allt mot tvångsmedicinering och tvångsbehandlingar med elchocker, något som är förbjudet i många andra länder. Länsstyrelserna har skrivit om detta i rapporten ”På tal om mänskliga rättigheter”. FN vill se ökad tillgång till öppenvård och mer rättssäkra rutiner för tvångsåtgärder. Till psykiatrins försvar kan man samtidigt konstatera att det också sker en utveckling med nya initiativ och metoder. Bland dessa märks stödsamtal med psykologer, hembesök, satsningar på mer innehåll (aktiviteter) och en mer rogivande fysisk miljö i slutenvården.Särskilt intressant är metoden självvald inläggning. Det innebär att inläggning på psykiatrisk avdelning sker på patientens eget initiativ, när han eller hon upplever sig emotionellt instabil. Metoden har visat på goda resultat – bättre vårdupplevelser, färre akutbesök och färre tvångsåtgärder.

Självvald inläggning är en metod som vänder på maktstrukturerna i psykiatrin, något som många patienter har efterfrågat. I en tid när den allmänna strävan i hälso- och sjukvården är ökat brukarinflytande framstår tvångsåtgärder som allt mer föråldrade och etiskt tveksamma. Vårdpersonal vittnar om att de är nödvändiga i vissa fall och det måste vi respektera, men det måste alltid vara den absolut sista utvägen. Det är fler som resonerar på detta vis. Som resultat av ett medvetet arbete har man i flera regioner lyckats minska antalet fastspänningar väsentligt under senare år. Region Skåne är en av dessa. Inom barn- och ungdomspsykiatrin har man exempelvis kunnat minska antalet tvångsåtgärder från 269 år 2016 till 29 år 2017(rikssnittet är 322 st). Kerstin Evelius, nationell samordnare inom området psykisk hälsa, överlämnade i januari ett antal förslag till regeringen (SOU 2017:111). Hon föreslår bla utökade rättigheter att överklaga tvångsåtgärder och inrättandet av ett särskilt kontrollorgan för psykiatrisk tvångsvård.

Tyvärr gäller förslagen bara barn och unga, men åtgärderna borde självklart även gälla vuxna patienter. Man skulle vidare kunna överväga att ge IVO ett stärkt mandat och ökade resurser för att kunna prioritera dessa ärenden. Eftersom det handlar om samhällets yttersta former för maktutövning skulle regeringen dessutom kunna införa tillståndsplikt för psykiatrisk tvångsvård. Men framför allt behöver man öka transparensen. Tvångsåtgärder är en extrem form av maktutövning mot enskild i samhällets namn och ändå når rättssamhällets strålkastare ofta inte fram till psykiatrins slutna salar. Ökad öppenhet kommer driva på dagens arbete för att minskat tvångsåtgärderna och samtidigt öka förtroendet för yrkesutövarna i denna viktiga verksamhet.