Louise Bringselius: Nostalgin förför i en osäker tid

Ledare Artikeln publicerades

Många människor längtar tillbaka. De ”längtar stenarna”, som Heidenstam skriver. Längtar tillbaka till den tid som flytt, en tid då de tänker att samhället kanske ändå var lite bättre.

På näthinnan passerar bilder av barnens lek på åkrarna, färre bilar, människor med tid för samtal och mat från bonden runt hörnet. Tänk er Barnen i Bullerbyn eller Hem till gården. Iväg från det urbana, mondäna, industriella. Nostalgin är vår tids rytm.

Nostalgin märks även i politiken. Där talar man gärna drömskt om gamla tiders skola, polis, försvar, sjukvård, äldreomsorg. Vi får bilder av hur den kloka läraren har all tid i världen att berätta för eleverna, som sitter som ljus och brinner av lust att lära. Vi får bilder av hur vänliga men bestämda poliser med svängande vita batonger skrämmer bort skurkar med sin blotta närvaro. Bilderna förstärks av Pisa-undersökningar och andra larm och till slut är vi alla övertygade om att det absolut var bättre förr.

Visst var det bättre förr på vissa områden - men inte på alla och antagligen inte på de sätt som vi tänker oss. På många sätt lever vi nu i den bästa av tider, t ex vad gäller fattigdom och hälsa i världen. Problemet med nostalgin - och samtidigt det som gör den så förförande - är nämligen att den omformar historien. Den gör det svåra enkelt och det smutsiga rent. Den tvättar minnet från allt som komplicerar och talar mot idealbilden. Samtidigt gör den människor uppgivna och desillusionerade över samtiden.

Till fördelarna hör att nostalgin lär oss att stanna upp och lära av historien, även om det romantiska filtret gör att denna historia blir omformad.

Forskaren Zygmunt Bauman, som gick bort i januari, kallar i en postumt publicerad bok nostalgins romantiserade land för retrotopia. Retrotopia är drömmen om att kunna återskapa en tid som har varit, en tid som har fördelen att vara mer formbar än nutid, eftersom den kan omformas till perfektion i våra minnen. Särskilt lockar nostalgin i en tid då samhället präglas av osäkerhet, som idag. Den är en räddningsplanka då människor känner att samhället – och med det kanske även de själva - är på drift.

Bauman var bekymrad. Han talade om hur många människor har förlorat sin förankring i det kollektiva, de grupper som kan ge stabilitet och trygghet i livet. Med begreppet ”flytande modernitet” (liquid modernity) beskrev han vårt samhälle och vår tid. Det ska förstås som ett samhälle där människor rör sig som nomader eller turister mellan olika sociala positioner, anställningar, yrken, partners och värderingar. Inget är längre stabilt och fokus ligger i stället på förflyttningarna, förändringen. Det här skapar frihet, men det förklarar också en del av den osäkerhet och oro som driver på dagens nostalgi.

Nostalgin är viktig och värdefull för människan och hennes livsberättelse. Men i politiken riskerar den att förlama det viktiga samtalet om lösningar på dagens problem. Vi ska lära av gamla tiders klassrum och polis, men utan att romantisera och förenkla. För nostalgin erbjuder sällan lösningar anpassade till samtiden, helt enkelt därför att förutsättningarna ständigt förändras. Och många problem är mer komplexa än vad som märks i nostalgins förförande skimmer.

Fakta

Louise Bringselius

Fil dr och docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. Bördig från Kalmar.

Visa mer...