Louise Bringselius: Laget, jaget och ledarskapet

Ledare Artikeln publicerades

Med tillit och samarbetsanda nås högre resultat, skriver Louise Bringselius. Men laganda förutsätter också ett ledarskap står upp för ideal och präglas av mod.

Efter ett par decenniers tjurrusning med excellenssatningar håller modet i det svenska samhället nu på att skifta till devisen ”laget före jaget”.

Med samarbete kommer man längre, något som förbundskapten Janne Anderssons strategi visar.
Foto: Björn Larsson Rosvall/TT
Med samarbete kommer man längre, något som förbundskapten Janne Anderssons strategi visar.

Allt fler inser att vi kan nå längre genom att samarbeta och hjälpa varandra att bli bättre, än vad vi gör om vi ger en gräddfil enbart till några enstaka, utvalda individer. Temat blev särskilt aktuellt i samband med Sveriges framgångar under fotbolls-VM. På frågan om vad som låg bakom framgångarna har många hänvisat till de idéer och det ledarskap som förbundskaptenen Janne Andersson företräder. I en aktuell intervju förklarar han: ”Vi når framgångar som ett lag. I den här truppen, spelare som ledare eller vad du vill, har alla egenskaper som bidrar. Alla behövs. Går det bra så är det för att vi har gjort varandra bättre. Det är allas framgång”.

Även partiledare talar om ”laget före jaget” som nyckeln till framgång. Moderaternas partiledare Ulf Kristersson använde bland annat uttrycket i sitt partiledartal i Almedalen och det används även inom socialdemokratin. På samma sätt har många stora företagsledare talat om vikten av laganda.

Idag är företagsledare förvånansvärt anonyma, men Ingvar Kamprad var en av de som märktes. I ett känslofyllt avskedsbrev till personalen, offentliggjort tidigare i år, förklarade han sin kärlek till dem och betonade betydelsen av ett tillsammans perspektiv: ”Jag saknar allt. Alla kramarna och handslagen, som understryker detta viktiga tillsammans.”

Inom vård, skola och omsorg talar man idag om tillit som grund för laganda. Att välja att samarbeta hellre än att konkurrera, att bygga relationer och lita till laget. På så vis behöver man inte detaljstyra, byråkratisera och skapa belöningar på individnivå, det vissa kallar pinnräkning. Den här insikten kommer samtidigt med en flod av forskning och andra rapporter om diskriminering. Likabehandling är ett ideal som många ställer sig bakom, men färre lyckas leva upp till i praktiken, just därför att stereotyperna är så djupt rotade. Från forskning vet vi idag exempelvis att mäns prestationer överlag tenderar att övervärderas, medan kvinnors prestationer tenderar att undervärderas. Att bedöma excellens är alltså inte så lätt som vi kan ledas att tro. Så vem kan egentligen avgöra vilka som är blivande talanger?

Det händer också något när individer och grupper får en excellensstämpel, som Delegationen för jämställdhet i högskolan visade för några år sedan (SOU 2011:1). Excellenssatsningar leder lätt till en nöjdhet ide utvalda miljöerna och hämmar både öppenhet och framsteg.Det är därför positivt att vi idag talar om laget före jaget. Men det krävs varsamhet, eftersom det samtidigt finns en risk att jantelagen stärks och att varken talanger eller ledare längre ska ges utrymme eller vågar ta plats.

Men laget kräver ledarskap. Människor drivs inte bara av gemenskap och mening, utan de behöver också trovärdiga ledare som företräder en ideologi, ger trygghet och fungerar som etisk kompass. Ledare som vågar göra kontroversiella vägval, som konsekvent står upp för sina ideal och sin personal och som kan tala både visionärt och personligt. Som Ingvar Kamprad och Janne Andersson. Tydlighet, integritet, tillsammans perspektiv och ett stort mått av kärlek. Det är några av de egenskaper som krävs av lagets ledare. Laget före jaget är bara början.

Louise Bringselius

Fil d och docent i företagsekonomi vid Lunds universitet. Bördig från Kalmar