Louise Bringselius: Hur mår meritokratin?

Ledare Artikeln publicerades

Riggade rekryteringar underminerar demokratin, skriver Louise Bringselius.

På Riksrevisionen rådde klientalism.
Foto: Jonas Ekströmer/TT
På Riksrevisionen rådde klientalism.

Väl fungerande offentliga institutioner förutsätter att rekryteringar sker på basis av kompetens. I Lagen om offentlig anställning (4§) anges att ”vid anställning skall avseende fästas bara vid sakliga grunder, såsom förtjänst och skicklighet”.

När meriter avgör har vi en meritokrati. Meritokratin är grunden för vår tillit till de offentliga institutionerna och ytterst demokratin, men den är också en förutsättning för hela det liberala samhällsprojekt som innebär att människor ska ha samma möjligheter att lyckas i livet, oavsett social bakgrund, etnicitet, mm. Våra prestationer ska vara avgörande och alla ska ha samma möjligheter att studera och meritera sig för den karriär och det liv som de önskar.

Men hur mår meritokratin? På flera håll hörs vittnesmål om en tradition där nätverk, snarare än meriter, avgör.

Utlysningar av tjänster formuleras för att passa utvalda individer. Rekryteringsprocesser riggas för att vissa ska ges företräde. Det händer långtifrån alltid, men tillräckligt ofta för att vara ett problem.

Ett tecken på att klientelism (att personliga relationer ges företräde) har blivit allt mer accepterad är händelserna på Riksrevisionen för några år sedan. Det uppdagades då att riksrevisorerna, som ska vara sektorns yttersta förebilder, själva valde att använda sitt nätverk för rekryteringar till höga chefsposter. Det ledde till högljudd kritik, öppna utfrågningar i konstitutionsutskottet samt slutligen till att samtliga tre riksrevisorer avgick.

En av de sektorer där det är svängdörr bland toppcheferna är hälso- och sjukvården. Dagens Medicin konstaterar (5 juni) att rekordmånga regiondirektörer, ekonomidirektörer och hälso- och sjukvårdsdirektörer har lämnat landets regioner sedan juni 2018. Många av dessa avhopp leder till minskad kontinuitet och medför stora ekonomiska kostnader för skattebetalare.

Ansvaret ligger hos såväl politiker som befintliga toppchefer. Inte sällan byts de högsta cheferna ut efter ett maktskifte i regioner och kommuner, men det förekommer också att toppchefer själva rekryterar sina närmast underställda ur personliga nätverk. Särskilda sociala kvaliteter är en vanlig ursäkt när de formella meriterna sviktar. Meritokratin undermineras helt enkelt från toppen, där man tvärtom borde agera utifrån den objektivitet som påkallas i grundlagarna.

Att använda sig av sitt personliga nätverk är ett sätt att minska risken för en felrekrytering och försäkra sig om lojala underställda.

Men kostnaden riskerar att bli hög. Med dessa rekryteringar skickas en signal till personalen som underminerar förtroendet för ledningen och ökar tystnaden. Få vågar också gå en nivå upp för att kritisera sin chef, när det är känt att de redan är nära vänner. De nya prioriteringarna blir tydliga och det rätta nätverket anses snart viktigare än de rätta meriterna.

Utvecklingen är oerhört riskabel. Meritokratin är nödvändig för en välfungerande offentlig sektor. När den utmanas, utmanas också vår tillit till hela det demokratiska systemet. Därför är det extremt viktigt med en transparent och meritokratisk process när personer kliver på och av toppositioner.

 

Välkommen att kommentera Har du synpunkter på eller reflektioner kring det som sägs i texten? Välkommen att skriva en kommentar via tjänsten Ifrågasätt. Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kritisera och bemöt gärna argumenten men tänk på att inte angripa personen bakom åsikten. Barometern Oskarshamns-Tidningen och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.