Louise Bringselius: Forskningen får aldrig bli sig själv nog

Ledare Artikeln publicerades
Foto:

Förlorar forskningen sin trovärdighet öppnas det för det som kallas faktaresistens, skriver Louise Bringselius, kalmarbördig Lundaforskare, som i dag skriver sin första krönika på ledarsidan.

Vem kunde tro att det skulle bli sådant bråk när man bad forskarna att samverka? Sedan regeringen presenterade sin forskningsproposition har protesterna varit högljudda från forskare runt om i landet. Den har hörts i alla stora dagstidningar. Mer lågmält, i korridorer och fikarum, hörs dock åtskilliga som ställer sig frågande till kritiken.

Nuvarande regering är inte den enda som har velat se ökad samverkan från forskarnas sida. Det har även flera tidigare regeringar gjort. Men i liggande forskningsproposition är kravet på samverkan mer framträdande. Syftet är att stimulera svensk konkurrenskraft och förmåga till innovation. Budskapet är att forskningen måste bidra med sin kunskap till det samhälle som öppnar sin plånbok och finansierar den. Det är inget orimligt krav. Det finns åtskilliga stora samhällsutmaningar där stöd från forskningen behövs.

Samverkan kan handla om företag och kommuner som finansierar forskning kring frågor som är särskilt viktiga för just dem. Det kan också handla om forskare som mer allmänt bidrar till samhällsdebatt och populärlitteratur med sin kunskap. Den kliniska medicinska forskningen är ett utmärkt exempel på framgångsrik samverkan. Där möts läkemedelsindustri, stat (universitet), landsting (sjukhus) och patienter i utvecklingen av nya läkemedel och behandlingsmetoder. På detta område var Sverige för bara några decennier sedan en framgångsnation, men vi sackar nu efter.

Kritikerna varnar för att forskningspropositionens krav på samverkan kommer underminera forskningens oberoende och förvandla forskare till lydiga marionetter för ett näringsliv som håller hårt i trådarna. Men sådana risker kan hanteras genom att relationen mellan finansiärer och forskare regleras. Oberoende kräver alltid tydliga ramar. Finansiärer ska självklart inte kunna beställa specifika forskningsresultat.

Det är viktigt att erinra sig att mot den hotbild som målas upp av kritikerna står en annan hotbild, som är lika allvarlig. Det handlar om risken att forskningen drivs mot irrelevans, då få ser värdet av den. Denna utveckling har vi redan kunnat se, då forskningsmeritering har kommit att handla allt mer om publicering i internationella forskningsjournaler. Denna publiceringskanal är viktig med rätta - men den är inte tillräcklig. Forskningsresultat ska även nå ut till beslutsfattare och allmänhet och bidra till ett mer nyanserat och initierat offentligt samtal.

Idag finns det forskare som har klättrat upp i ett elfenbenstorn där de kan blicka ut över världen utan att behöva nudda den med tårna. Så får det inte vara. Här riskerar forskningen att förlora sin trovärdighet. Dagens satsning på samverkan ska därför förstås som en räddningsplanka i en tid när forskningen är på drift. Forskningens distans till samhället kommer nämligen besvaras med samhällets distans till forskningen. Här har vi en del av förklaringen till den ”faktaresistens” som präglar delar av samhällsdebatten idag. Därför krävs det forskare – och bakom dem högskolor och universitet - som tar ansvar. Forskningen får aldrig bli sig själv nog.

Fakta

Louise Bringselius

Fil dr och docent i företagsekonomi vid Lunds universitet, född och uppvuxen i Kalmar.

Visa mer...