Louise Bringselius: Ett samhälle där människor är ensamma tillsammans

Ledare Artikeln publicerades
Det moderna samhället utmärks av prestationskrav.
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Det moderna samhället utmärks av prestationskrav.

Människor kan ha många kontakter utan att någonsin nå varandra på djupet.

Det har varit mycket diskussion om människors ensamhet under våren och sommaren. Flera nya studier visar att ensamhet kan vara lika farligt för hälsan som exempelvis rökning. Debattörer från höger till vänster har efterlyst insatser, särskilt för att minska de äldres ensamhet. Några menar att vi borde överväga att inrätta en ensamhetsminister, som man har gjort i Storbritannien.

Därför kom det kanske lite som en kalldusch när två professorer i sociologi nu träder fram (SvD Debatt 8 augusti) och förklarar att det inte finns något som tyder på att ensamheten har ökat. Tvärtom har ensamheten minskat betydligt och Sverige är till och med ett av de länder i Europa där den är lägst, menar de. Forskarna heter Carina Mood och Jan O. Jonsson och de hänvisar till data från bl a SCB:s levnadsnivåundersökning.

Det hindrar inte att vissa grupper kan vittna om att de önskar mer mänsklig kontakt.

Den generellt låga nivån av social ensamhet behöver heller inte ge anledning att lägga ned denna viktiga debatt. Däremot visar det på behovet av att nyansera den. Medan diskussionen idag nästan uteslutande har handlat om människors sociala ensamhet finns det nämligen en större fråga som hamnat mer i skymundan. Det är frågan om människors existentiella ensamhet.

Den existentiella ensamheten handlar inte om hur många människor vi faktiskt möter i vår vardag, utan det är snarare en känsla av brist på djupare samhörighet och mening. Denna känsla kan infinna sig oavsett om man har ett socialt umgänge eller inte. På så vis kan människor vara ensamma tillsammans. De kan ha många kontakter utan att någonsin nå varandra på djupet. Ofta saknas tillräckligt med tid och engagemang för att verkligen lyssna in. (Jag skriver om mer detta i kommande nummer av Axess.)

Man kan tycka att det är märkligt med så svaga relationer i en tid då många översköljs av sociala kontakter. Det är sociala media, möten i arbetet, socialt umgänge och den allmänna pulsen i det urbana livet. Men fokus ligger ofta på de individuella livsprojekten.

Filosofen Byung-Chul Han är en av de som förklarar den existentiella ensamheten och tomheten med att vi lever i ett prestationssamhälle. I boken Eros agoni hävdar han att människors fixering vid tillgänglighet, aktivitet och prestation till sist gör det omöjligt att komma genuint nära en annan person – något som ytterst också drabbar vår förmåga att ingå i kärleksrelationer. En intressant aspekt är att mycket av den här pressen kommer från människan själv, enligt Byung-Chul Han. Han talar om hur samhället tidigare präglades av kontroll utövad av auktoriteter, men att det idag snarare utmärks av prestationskrav som människan själv underhåller.

Det här är aspekter som är särskilt viktiga att beakta med tanke på att vi vet att antalet som sjukskrivs för utbrändhet ökar över tid.

Debatten om ensamheten behöver därför fortsätta – men flyttas över till den mer svårfångade frågan om människans existentiella ensamhet. Har vi fått ett samhälle där människor är ensamma tillsammans? Målet kan i så fall inte vara att vi ska kunna räkna till ännu fler möten, eftersom just de snabba mötena kan vara en del av problemet. Målet kan snarare vara att vi ska mötas mer på djupet. Då måste vi samtidigt adressera den större frågan om vilka värderingar som vi vill ska prägla vårt moderna samhälle och hur vi bygger gemenskapen.