Louise Bringselius: Utan forskning blir reformerna sämre

Ledare Artikeln publicerades

Bristerna i utredningen bakom koncentration av sjukvården till stora enheter vittnar om att utredningsväsendet bör öppnas upp för mer forskning, skriver Louise Bringselius.

 

Utredningen om en koncentration av sjukvården till några stora sjukhus höll inte för vetenskaplig granskning.
Foto: Tomas Oneborg/SvD/TT
Utredningen om en koncentration av sjukvården till några stora sjukhus höll inte för vetenskaplig granskning.

Många sätter stor tilltro till slutsatserna i statliga utredningar. Det ska man också kunna göra. Dessa utredningar ska erbjuda det mest kvalificerade tänkbara underlaget för politiska beslut. Därför är det gravt oroande med de brister som SVT:s Dokument inifrån i dagarna visade på, gällande Måns Roséns utredning om vården. Denna utredning har nämligen lett till riksdagsbeslut med långtgående betydelse för svensk hälso- och sjukvård. Rosén hävdade, utifrån sin utredning, att man skulle kunna rädda uppskattningsvis 500 liv årligen genom att koncentrera den högspecialiserade vården till ett mindre antal större sjukhus i Sverige. Vid Dokument inifråns granskning av underlaget visade det sig dock att det fanns grava fel i beräkningarna, fel som utredaren inte kunde förklara. Reportaget heter "Den stora sjukhusstriden".

Intuitivt förstår de flesta att man blir bättre på ett hantverk ju mer man utövar det, men verkligheten är sällan så enkel. I samma reportage berättar nämligen läkare runt om i landet om hur de upplever att deras verksamheter inte bara avlövas på kompetens, utan att patienter också hamnar i kläm då de tvingas vänta i långa köer på behandlingar som de hade kunnat få på sitt närsjukhus. Forskare varnar för att värdefulla vårdkedjor slås sönder. Man visar vidare hur närsjukhusen kan ha väl så bra behandlingsresultat som de större sjukhusen. Större är ibland bättre - men inte alltid. Till detta kommer aspekter som handlar mer om patientens upplevelse av vården, än om kvalitet i medicinska termer. En sådan aspekt kan vara den trygghet och smidighet det kan innebära för äldre och svårt sjuka att slippa resa långt för en behandling. Avvägningen mellan koncentration och närhet i vården är allt annat än enkel. Kanske behöver man kunna avgöra från fall till fall.

En djupare förståelse och mer komplexa svar hade vi antagligen fått, om utredningen hade anlitat en bredare uppsättning forskare för självständig analys. Denna samverkan mellan utredningsväsende och forskning är viktig. Jag har själv förmånen att bidra till den som forskningsledare i den statliga utredningen Tillitsdelegationen, ett uppdrag som jag just är på väg att avsluta. Min uppgift har varit att föreslå ett teoretiskt ramverk med definitioner mm, att rekrytera forskare till tolv studier och leda deras arbete samt att sammanställa arbetet i en forskningsantologi (SOU). Antologin blev klar i dagarna och den används nu av utredningens sekretariat som underlag i arbetet med huvudbetänkandet. En fördel med modellen är den nyansering som man kan få tack vare forskningsbredd. De 23 forskarna har nämligen rekryterats från många olika forskningsfält och lärosäten.

Denna tvärvetenskapliga ansats har dessutom stimulerat lärande och motverkat den konkurrens som ibland kan uppstå mellan olika forskningsområden. En annan fördel är att de forskarnas oberoende har kunnat värnas. Alla svarar självständigt för sina bidrag.Utredningsväsendet har redan tidigare kritiserats för politisering, även på denna ledarsida. När insatser nu görs på många håll mot så kallade ”fake news” behöver man säkerställa trovärdighet även i denna viktiga verksamhet. Roséns utredning har många styrkor, men den kritik som nu framförs är utomordentligt allvarlig och visar på ett större problem.

Förutom väl fungerande kontrollinstanser behövs en hållbar modell för samarbete med forskarsamhället i statens offentliga utredningar. Här kan arbetet i Tillitsdelegationen, men också i flera andra utredningar, användas som inspiration. Avgörande är att forskarna rekryteras brett och att de självständigt får formulera sina slutsatser samt naturligtvis att deras slutsatser tas tillvara. Det här är ett samarbete som alla skulle vinna på, från de medborgare och verksamheter som berörs av utredningen, till politiker och forskarsamhälle. Vetenskapen ska inte bara beröra politiken på marginalen, för att sedan återgå till sitt eget liv. Den ska påverka hela det politiska samtalet.