Lars Vilks kan både försvaras och kritiseras

Ledare Artikeln publicerades

Lars Vilks är jobbig. Han borde sluta med sina Mohammed-karikatyrer. Han får skylla sig själv om han får stryk. Det är väl det han vill. Det kostar bara pengar att skydda honom
Så säger många människor, när konstnären Lars Vilks ännu en gång hamnar i rampljuset. Han har tidigare dödshotats. Senast blev han överfallen under en föreläsning i Uppsala. Då hade han visat han en provocerande film, där homosexuella män bar masker föreställande profeten.
I detta sammelsurium av argument kring Lars Vilks blir det svårt att skilja principer och praktik. Logiken vinglar mellan förnuft och känsla. Vi har haft samma slags diskussion om Anna Odells examensarbete Okänd, kvinna 349701. Konst, sade några, när Anna Odell visade en videofilm om ett fingerat självmordsförsök på Liljeholmsbron i Stockholm. Bedrägeri, sade andra, när det visade sig att hon hade belastat psykvården alldeles i onödan Dålig konst, sade några. Effektsökeri, hette det också.
Bror Hjort, Peter Dahl och Lars Hillersberg är konstnärer som tidigare har utmanat dem som anser sig företräda den goda smaken. Andra konstnärer har beskyllts för att bara vilja chockera.
Nu är konst är en märklig företeelse. Den vill sällan vara en prydlig dekoration ovanför soffan. Den är konst genom sin förmåga att smaka illa och störa husfriden.
Ofta blandas filosofiska, politiska och estetiska argument till allmän förvirring i debatten. Jag tror att man kan föra ett resonemang om yttrandefrihet på flera olika nivåer. Man kan försvara Lars Vilks grundslagenliga rätt att häda och samtidigt säga att karln är skvatt galen och producerar konstverk som jag inte tycker om.
Vi måste stå upp för Vilks för principens skull och för att stå emot hans motståndare, som med våld vill ha censur.
På samma sätt måste vi ta avstånd från Holger Nilsson som ville bränna Jonas Gardells böcker på offentliga bokbål. Holger Nilsson är predikant i Allianskyrkan i Vetlanda. I närradioprogrammet Väktare på muren uppmanade han stadens innevånare att elda upp Gardells böcker om Jesus.
Det är en markering och det är inget märkligt. Vi är alldeles för flata in Sverige, sade Holger Nilsson till Vetlanda-Posten.
Böckerna var hädelse, menade han och föreslog en politisk pyromani som för tankarna till det nazistiska 30-talet. Nilsson ändrade sig sedan. Det var bra. Man får häda i Sverige, så länge man inte bryter mot lagen om hets mot folkgrupp.
Man får smäda en religion, men man får inte peka ut människor eller folkgrupper.
Brottsbalken säger: Den som i uttalande eller i annat meddelande som sprids hotar eller uttrycker missaktning för folkgrupp eller annan sådan grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning, döms för hets mot folkgrupp till fängelse i högst två år eller om brottet är ringa, till böter.
Yttrandefrihetens motståndare vill förtrycka det fria ordet, eftersom opposition alltid innebär ett hot mot en rådande samhällsordning.
Det fanns säkert många slavägare som ville stoppa boken Onkel Toms stuga, när Harriet Beecher Stowe lät publicera den 1852. När det amerikanska inbördeskriget började, träffade president Abraham Lincoln, lär denne ha sagt: Så ni är den lilla damen som har startat detta stora krig. 1865 avskaffades slaveriet i USA.
De engelska suffragetterna utmanade med metoder som får Anna Odell att te sig tämligen beskedlig. I vissa fall gick de över gränsen till ren och skär terrorism. Men de trotsade patriarkatet och fick sin rösträtt 1918.
I Sverige blev författarna August Strindberg och Gustaf Fröding åtalade. Strindberg drev gäck med kyrkan.Fröding skrev tämligen beskedlig porr i dikten En morgondröm.
Arbetarrörelsen har en lång lista på agitatorer som gick i fängelse. Zeth, Zäta, Höglund dömdes för pacifistisk propaganda både 1905 och 1915. Hinke Berggren dömdes för att ha pläderat för preventivmedel med formuleringen bättre med kärlek utan barn än barn utan kärlek.
Vi måste alltid försvara, också vår värsta fiendes yttrandefrihet. Skälet är enkelt. Först efteråt kan vi avgöra om frispråkigheten hade något gott med sig. Makten måste tåla att utmanas.
Lars Vilks har rätt att tro att det fundamentalistiska islam måste utmanas och provoceras för att visa sitt rätta ansikte. Om det är sant eller inte, kan ingen avgöra idag.
Han säger själv (i Upsala Nya Tidning den 14 maj) att föreläsningen i Uppsala ville diskutera några konstverk som provocerar religionen. Det var när han visade filmen Alla Ho Gay Bar, som en grupp män attackerade honom.
Vilks understryker i intervjun att han inte är islamofob, utan angriper vissa avarter inom religionen islam.
Jag är inte ute för att säga dumheter, eller befängda saker utan för att framföra berättigad kritik, säger han.
Han bemöter också kritiken mot rondellhundarna. De är inte originella som i sitt val av motiv, utan i sitt syfte. Det jag har gjort är ett projekt som visar hur konstens gränser fungerar och på det sättet är jag väl originell, säger Lars Vilks i UNT.
Från den principiella, kompromisslösa nivån, borde vi därför kunna flytta ner ett steg. Om Vilks har rätt att yttra sig, har vi andra samma rätt. Det måste vara tillåtet att diskutera om Vilks använder sin frihet på det sätt som är avsett. Angriper han underifrån eller från jämbördig nivå? Eller är hans provokation bara en kränkning av grupper som bara kan försvar sig med våld. Frihet är bra, för den som rätt kan bära den, skrev Biskop Tomas i sin frihetssång. Idag kan vi tolka detta som att rättigheter skall användas med ansvar. Den liberala definitionen av frihet är varje individs rätt att göra som man vill, så länge man inte skadar någon annan.
Jag menar att vi kan försvara Vilks ovillkorliga rätt att göra sin konst samtidigt som vi ifrågasätter hans metoder. Den internationella folkrätten accepterar vissa krig, men sätter ändå gränser för våldsanvändningen.
Och på den tredje nivå kan vi, också i yttrandefrihetens namn, säga att Vilks är en medioker konstnär.
Men vi får inte säga att eftersom Vilks är en medelmåtta, så får han skylla sig själv om han åker på stryk. Det resonemanget har dykt upp bland kulturdebattörer och journalister.