Läromedel inte huvudproblemet

Ledare Artikeln publicerades
Polariserande historia?
Foto:HENRIK MONTGOMERY
Polariserande historia?

Debatten om kvoterade historieböcker till högstadieskolan är i allra högsta grad en ideologisk sådan. Det är inte politikernas uppgift att avgöra vad kursböckerna ska innehålla.

Efter Dagens Nyheter undersökning häromdagen, om hur många kvinnor respektive män som omnämns i kurslitteraturen i historia för högstadiet, har debatten tagit fart.

Fördömanden har haglat från diverse akademiker, förläggare har ställts mot väggen och den miljöpartistiske utbildningsministern Gustav Fridolin har redan kallat till möte med läromedelsförlagen. Enligt utbildningsministern är inte syftet att politiskt styra innehållet i läroböckerna, däremot att upplysa om skolans jämställdhetspolitiska mål. Gränsen lär vara hårfin.

Rossana Dinamarca (V), däremot, vill gärna se en slags kravmärkning av historieböckerna, där kvinnor ska få sin rättmätiga plats i historieundervisningen. Det ger ett visst obehag när politiker vill in och diktera vad som lärs ut i klassrummet. Det finns många historiska exempel på hur det brukar sluta.

Problemet är förvisso inte att somliga vill se fler kvinnor i historieundervisningen, det är en helt legitim uppfattning. Men det är garanterat inte den enda uppfattningen om vad det behövs mer av i historieundervisningen.

Näringslivsorganisationer vill gissningsvis se mer berättelser om det svenska företagandets betydelse för riket, miljöorganisationer om miljöförstöringens konsekvenser och olika religiösa samfund om dess respektive betydelse för samhället. Eller för den delen transpersoner, homosexuella, handikappade? Listan kan göras lång. Det kommer alltid att vara någon som inte får plats.

Men i en lärobok på knappt några hundra sidor (med bilder) tvingas läromedelsförfattarna att göra ett ordentligt urval. Ska man dessutom lyckas ha en röd tråd i undervisningen blir urvalet ännu viktigare. Om inte en stabil grund ges till eleverna blir hela undervisningen meningslös - vissa grundläggande och avgörande händelser måste helt enkelt presenteras för att historien ska bli begriplig.

Att somliga politiker är intresserade av hur skolans undervisning bedrivs är inget nytt, utan har varit ett privilegium både mäktiga män och kvinnor har dragit nytta av genom historien. Som barn är man mest mottaglig - särskilt om läraren ses som en auktoritet. Således blir det också ytterst viktigt vad som lärs ut. Av denna anledning bör man dra öronen åt sig när politiker kommer dragandes med kravlistor för undervisningen.

Övriga kurs- och fackböcker skrivs i regel av forskare med sakkompetens i ämnet, inte av politiker som har en ideologiskt motiverad historieskrivning. Anledningen till detta är uppenbar.

Att det råder brist på kvinnliga exempel i historieundervisningen är nog snarare ett tecken på någonting mycket större, nämligen bristerna i skolan överlag. Historieämnet ges heller inte det utrymme det skulle behöva i skolan, vilket får till följd att kraftiga prioriteringar och förenklingar måste göras för att undervisningen över huvud taget ska vara möjlig. Att ge historieämnet en större betydelse i skolan vore givetvis ett steg för att förbättra situationen.

Men fram tills dess bör det vara läromedelsförfattarens och lärarens uppdrag att se till att ansvara för ämnet. Inte politikernas.