Läraryrkets status måste återställas

Ledare Artikeln publicerades

När jag var liten och matteläxan omöjligt svår brukade en vän till familjen säga: "Oroa dig inte, någon måste ju bära liken till bårhuset i framtiden också." I dag hade han kanske ersatt likbäraren med en lärare och på så vis fått fart på studiemotivationen.

Enligt en ny rapport från Lärarförbundet lönar det sig inte att utbilda sig till lärare i Sverige. Lärarkåren är underbetald ur de flesta perspektiv. Utifrån ett livslöneperspektiv visar det sig att lärare med lärarexamen har lägre lön (efter det att studielånen är betalda) än många yrken som endast kräver gymnasieutbildning. Jämförelsen består även i relation till lärarnas kollegor som saknar lärarexamen.

Föga förvånande är de svenska lärarna förlorare även ur ett internationellt perspektiv, det räcker att bege sig till våra nordiska grannländer för att upptäcka skillnaderna.
I dessa och andra länder har läraryrket lyckats behålla sin självklara status. Där har man insett att värna en av samhällets viktigaste stöttepelare. Där har (ut)bildning setts som en garant för frihet och jämlikhet - inte som ett uttryck för elitism, som hos oss.

Som kuriosa kan tilläggas att en systemvetare med en treårig utbildning har en genomsnittlig lön, efter att utbildningskostnaden dragits av, om drygt 36 000 kronor i månaden. En gymnasielärare har efter 4,5 års utbildning 24 000 kronor i månaden efter att motsvarande avdrag gjorts. Det innebär att läraren ur ett ekonomiskt perspektiv "förlorar" 12 000 kronor i månaden på sitt yrkesval i jämförelse med den som valt ett yrke med kortare utbildning och mindre ansvar.

Det dåliga löneläget är ingen hemlighet. Tvärtom anger unga att just lönerna är det främsta skälet till varför de inte utbildar sig till lärare. När enbart tre av tio unga svarar att de någonsin funderat på att bli lärare, samtidigt som det av Skolverkets senaste prognos från år 2008 framgår att det under de närmsta åren kommer att behövas 50 000 nya lärare, anar vi problemets vidd.

Att unga med bra betyg, med strålande framtidsutsikter, och uppdaterad kunskap om den moderna skolans förtjänster och brister, gör ett så aktivt val måste det tas på allvar. För hur ska vi kunna återskapa världens bästa skola om de minst studiemotiverade eleverna, de som gick ut med sämst betyg, är de som ska undervisa och inspirera morgondagens unga?

Kommunaliseringen av den svenska skolan i början av 1990-talet har kritiserats hårt, och det med rätta. Priset för det överilade beslutet betalar dagens elever och lärare varje dag. Men så behöver det inte fortsätta att vara. Kostnaden för den misslyckade reformen borde kunna drivas tillbaka.

Men för att så ska ske krävs ett paradigmskifte inom utbildningsväsendet. Det krävs att läraryrkets status återställs, att lönerna kraftigt höjs, att möjligheten att göra karriär breddas. Men framför allt krävs att lärarens roll som kunskapsförmedlare, och därmed som auktoritet, definieras och förankras på nytt. Bara så garanteras en bra återväxt av morgondagens lärare.