Långsiktighet i trettio år: Timbro

Ledare Artikeln publicerades

Nämner någon begreppen ”opinionsbildning” eller ”påverkan” kommer förr eller senare namnet Timbro upp. Nog är den tankesmedja som i år firar trettio också något av en framgångssaga.

Häromveckan firade gamla trimbromedarbetare i Stockholm med debatt, mingel och filmvisning. För många av oss var det som att se vårt politiska liv under tjugo år passera revy. Hans L Zetterberg, Agneta Dreber, Rolf Englund, Dick Erixon, Sture Eskilsson, Carl Erik Hedlund, Bo Hugemark, Gunnar Hökmark, Mats Johansson, Henrik Landerholm, PJ Anders Linder, Carl Johan Ljungberg, Johan Norberg, Mauricio Rojas, Susanna Popova, Marie Söderqvist, Carl-Johan Westholm, för att nämna några få av de mest kända från politik och media.

Vad är det då hos denna samling människor som fått debatt- och samhällsklimat i Sverige att gå från grundläget förmynderi till grundläget frihet – för så har ju skett på många många områden. Det finns ju många ”mottankesmedjor” som visserligen har gott om resurser, men som sällan syns eller hörs.

Vi kan nog urskilja ett antal framgångsnycklar. Den främsta heter engagemang. ”Avslöjande” artiklar har ofta redovisat organisationsscheman och maktpilar, som om åsikter och hetta skulle kunna beställas fram. Men, som bland andra Susanna Popova belyste, Timbro har handlat om att ge engagerade människor en plattform, vilket är något helt annat.

En annan sida av detta mynt är öppenheten. Den som vill har fått möjligheter. Enighet om grundvärden har betytt mer än detaljstyrning. Åsikter har inte rättats i efterhand. Men öppenheten har åtföljts av medvetenhet: vi som verkat i eller kring Timbro har vetat vart vi ville, att det skulle ta tid, men att få viktigare saker fanns än att gå – för att använda Carl-Johan Westholms devis – från ett bevakande till ett skapande Sverige. Visst har resurser spelat roll, men som hjälpmedel, inte som styrmedel.

Detta är något att tänka på för alla de nya tankesmedjor som nu växer upp och som ofta har goda resurser. Utan eld och engagemang kommer ingenting att hända.

Det finns ytterligare en faktor som inte nämndes under jubileumsfirandet, men som nog spelat en avgörande roll, nämligen de frihetliga idéernas kvalitet. Man kan argumentera på många nivåer, mer eller mindre långsiktigt. Ratio, forskningsrådet med Stig Strömholm, Torgny Segerstedt, Erik Dahmén, David Magnusson och Hans L Zetterberg som ledamöter gjorde här en avgörande insats för att hålla alla lättköpta förenklingar borta. Seminarier och utgivning öppnade en dörr mot andra länders idédebatt och gav svenskar oersättlig stimulans genom kontakter och utblickar. Med Ratio nyintroducerades exempelvis ekonomipristagaren F A von Hayek i Sverige, liksom den nu kände ulandsekonomen Hernando de Soto. För att inte tala om klassiker som statslärans Montesquieu, ekonomins Adam Smith och Joseph Schumpeter, sociologins Robert Michels och Max Weber, filosofins Isaiah Berlin. I utgivningen kunde alla de studenter som var utleda på idisslande vänstertugg finna utblickar mot tankespänst.

Alltmedan författare som exempelvis britten Paul Johnson diskuterade mer politiskt offensivt och visade fram vänsterns husgudar så som de egentligen var, när man satte hårt sökarljus på dem.

För många studenter var bokutgivningen som en klöveräng för en kalv. Och den skapade inte minst stolthet att inte vara med i vänstervridningen. Den växande självkänslan hos liberala och konservativa debattörer betydde oerhört mycket för idéklimatet.

Har Timbro gjort sitt? Knappast. Som någon –Sture Eskilsson tror jag det var – konstaterade under jubileumsmötet, i dag är det inte samhällsinstitutioner som ska socialiseras. Utan vi enskilda människors värderingar och val. Nog behövs Timbro fortfarande.