Lagråd utan makt

Ledare Artikeln publicerades

Världens sämsta grundlag, kommenterade tidigare moderatledaren Gösta Bohman när de tre dåvarande grundlagarna under 1970-talets tidiga år klubbades av riksdagen.

Det var naturligtvis en rejäl retorisk överdrift. Tryckfrihetsförordningen var och är en internationell förebild. Vårt system innehåller också instanser som JO som blivit en exportvara. Men grundlagarna speglade sin tidsanda. Tilltron till den politiska makten, till framstegen var oinskränkt i spåren av 1968. Det återspeglades i lagpara­graferna där skyddet för personliga rättigheter, integritet och ägande var svagt.
Sedan dess har mycket vatten runnit under broarna i Stockholm. Grund­lagarna har reviderats, Sveriges medlemskap i EU och inkorporerandet av Europakonventionen i lagstiftningen har inneburit en renässans för rättighetstänkandet. Sverige har emellertid fortfarande en svag normkontroll i dag. I många andra stater finns det särskilda institutioner som ska för­hindra att lagar som står i strid med grundlagar kan klubbas igenom.
Tre Kristdemokrater presenterade häromdagen ett konstruktivt förslag om en svensk författningsdomstol. Frågan lär vara politiskt död – under den förra mandatperioden genom­fördes förändringar av grundlagen och någon ny utredning lär inte vara aktuell.
Men förslaget bör ändå väcka intresse. Alltför länge har dylika frågor avfärdats som om ”demokratin skulle inskränkas”. Som om den parlamen­tariska demokratin i Tyskland för­svagats på grund av förbundsstatens författningsdomstol. Land och folkstyre ska faktiskt med lag byggas.
Nu finns det redan en instans i Sverige som har till uppgift att pröva om nya lagar strider mot ”grundlagarna eller rättsordningen i övrigt”. Det är Lag­rådet som består av domare från Regeringsrätten och Högsta dom­stolen. Få känner till instansen.
Det är inte som i USA där skolelever vanliga kan rabbla upp artiklarna i konstitu­tionen och den allmänbildade känner till vem som sitter i den amerikanska högsta domstolen.
Att det inte uttryckligen sägs att det ska ta ställning till om lagarna också strider mot EU-rätten vittnar om att Lagrådets roll inte är uppdaterad efter omvärldens förändringar. Nu görs prövningen ändå.
När KD-trion pekar på den omtvistade FRA-lagen som ett exempel där en författningsdomstol borde ha prövat rikdagens beslut bör det emellertid påpekas att Lagrådet gjorde en granskning och godkände lagstiftningen. Inget talar för att en mer renodlad domstolsprövning hade lett till att lagen förkastats.
Problemet från ett perspektiv där ­värnandet av rättstaten väger tungt är således inte Lagrådets beslut i sig, även om det hänt att Lagrådet ändrat uppfattningar i principiella frågor som Rune Lavin uppmärksammat i Förvaltningsrättslig Tidskrift 2/2012.
Problemet är att Lagrådets auktoritet i dag bygger på någon form av fri­villighet. Regeringen är inte skyldig att höra rådet ens i alla grundlagsfrågor, bara i ämnen som rör yttrandefrihet och vissa fri och rättigheter. Och lag­rådet saknar egna maktmedel. Juristrepresentationen kan därför förminskas till en remissinstans bland andra.
Hela modellen baseras på att regeringen antas få betala ett högt politiskt pris för att inte följa rådets bedömningar. Antaganden om tillfälliga opinioner och oklara riksdagsmajoriteter bygger ingen sund kontrollmakt varför en möjlighet vore att istället för att införa en författningsdomstol stärka Lagrådet. På samma sätt som revisionen blivit mer självständig från den ska granska är rimligt att de som förhandsgranskar lagar också får auktoritet.

Martin Tunström