En kanon mot kulturskymning
När forskare i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet analyserade utgivning och spridning av svensk 1800-talslitteratur kom de till ett överraskande resultat, rapporterade Sveriges radios kulturnytt häromveckan.
Författare som Fredrika Bremer och Emilie Flygare-Carlén översattes och spreds i över tio gånger större utsträckning än exempelvis Carl-Jonas Love Almqvist. ”Litteraturhistorien bör skrivas om”, kommenterar forskarna själva rönen.
Gärna det. Ett upplyftande av författarna skulle också få andra konsekvenser.
Som akademiledamoten och litteraturprofessorn Anders Olsson förklarat kommer motståndet mot en svensk litteraturkanon främst från feministiskt och postkolonialt håll. En kanon sägs reproducera en manlig dominans och ”befästa” ett eurocentriskt perspektiv. Det är svaga argument som urholkas ytterligare när författare som Bremer värderas upp av modern forskning.
Det går naturligtvis att formulera en rad argument mot en officiell läslista som en litteraturkanon är. En liberal invändning är att den offentliga makten ska hålla fingrarna borta från medborgarnas läsvanor. Konservativa som misstror den rådande statsmakten skulle idag oroa sig över att en läslista kan domineras av den normkritik och maktanalys som kulturetablissemanget hänger sig åt -istället för klassiker.
Men när Statens Medieråd presenterar ny statistik över läsningen i Sverige bland unga finns det skäl att åter damma av förslag som stärker bokens ställning. Hela 89 procent av svenska 17-18-åringar har lagt undan böckerna. Man har slutat att tala om ”slukaråldern” då klassiker avverkades under sommarlovet. Nio av tio ser ut att gå miste om de stora berättelserna som utvecklar förståelse och fantasi. I berättelsen möter man ju inte minst sig själv.
”Läslistan” diskuterade länge i termer av sammanhållande kitt och gemensamma referensramar. Nyanlända skulle få nycklar in i den svenska kulturhistorien genom Lagerlöf och Lindgren. Självklart kan sagor och berättelser åter fängsla och ena ett mer socialt skiktat samhälle. Men blott det faktum att en läslista lyfter fram boken och stärker läsandets ställning – en lägre målsättning alltså – är gott nog.
Det är på denna punkt det brister. Kulturskymningen brukar politiskt diskuteras i termer av satsningar på skolbibliotek och stärka bibliotekslagar. Andra debattörer vänder sig i hårda ordalag mot public service-som i SVT- drar ner på den litterära bevakningen genom att stryka recensionerna från programmet Gokväll.
Vad som är hönan och ägget är svårt att säga. Men SVT:s beslut speglar något större i sig. Bokens status är låg. Det ger fler poäng på cv:t att ställa upp i Ironman än att berätta om bokcirklarna man är medlem i. Svenskar hinner träna på dyra gym, men har inte tid eller råd att läsa böcker, som det har uttryckts.
Nedgång föder också nedgång. Kanske kan man tala om ett marknadsmisslyckande när bokhandlarnas klassikerhyllor rymmer allt färre volymer, medan relationsromaner kommersiellt riktade till läsande grupper breder ut sig. Utbudet föder sin egen efterfrågan och skapar en smalare svensk bokmarknad.
En kanon är nu ingen silverkula. Men när boken håller på att bli ett föremål som berikar livet för en mindre elit kan det inte vara fel att prova på förslag som kan sprida läsandets glädje till fler.
