Kvinnozoner ett svenskt haveri

Ledare Artikeln publicerades
Evenemang där kvinnor och män inte kan blandas är inga kalas.
Foto:TT
Evenemang där kvinnor och män inte kan blandas är inga kalas.

Förvirringen kring värderingar fortsätter. Nu föreslås kvinnors rörelsefrihet i det offentliga rummet offras.

De finns redan, kvinnozonerna. Sedan ett år tillbaka har diskussionen förts av kvinnor och män i förorterna som dragit hårt i nödbromsen när det gäller den sedlighetspolis som utvecklats. En sedlighetspolis som kontrollerar var kvinnor rör sig och sätter gränser för vad de får göra samt hur de får klä sig. Det kallas "omsorg" om kvinnan.

En huvudingrediens i det synsätt som resulterar i så kallade könssegregerade praktiker - formerna för hur kvinnor och män åtskiljs såväl i det offentliga som i det privata - är uppfattningen om att mäns sexualitet innebär att de inte kan se kvinnors hud och hår, eller vistas nära dem, utan att kasta sig över dem.

Att detta synsätt är på kollisionskurs mot de värderingar dagens svenska samhälle bygger på, är de flesta överens om. På olika sätt motverkas dessa praktiker av skilda aktörer, politiker och myndigheter i samhällskroppen.

Men alla har dock inte förstått det specifika med kontrollen av kvinnor. Inom Vänsterpartiet pågår sedan åratal en strid om ifall man ska erkänna att dessa kulturella och religiösa strukturer existerar eller inte. Ironiskt nog använder sig Vänstern i sin förnekelse av strukturerna en vit, västerländsk blick och osynliggör de kvinnor som har annan bakgrund än svensk och har andra kulturella erfarenheter.

Därför är det kanske inte konstigt att den ansvariga för Göteborgs Kulturkalas, den tidigare riksdagsledamoten (V) Tasso Stafilidis, nu föreslår kvinnozoner på kalasets evenemang för att förhindra sextrakasserier mot kvinnor. Dessvärre verkar kommunstyrelsens ordförande i Göteborg, Ann-Sofie Hermansson, anse förslaget som ett nödvändigt ont i en extremsituation.

Men om nu situationen är extrem, vilket i sig är alarmerande, är det i första hand en polissak. Då behöver problemet ringas in tydligt och adresseras. Det här är inte raketforskning. Fokus ska vara på förövarna och inte på att begränsa flickors och kvinnors rörelsefrihet och få dem att ändra sina beteenden. Förslag på kvinnozoner signalerar en oacceptabel normaliseringsprocess, där värderingar förskjuts och kvinnors frihet kringskärs.

Argumentet att läget är skarpt - eller extremt - dyker av och till upp i debatten. En del menar att kvinnor och män redan skiljs åt i vissa situationer i samhället, som i omklädningsrum eller i skyddade boenden, därför skulle steget inte vara så långt till exempelvis kvinnozoner. Men åtskilda omklädningsrum är inte hugget i sten och att kvinnor inte ska tvingas bo tillsammans med sina förövare har ingenting med kvinnors rörelsefrihet i det offentliga rummet att göra. Parallellerna blir därför skeva. De missar de värderingskollisioner det handlar om.

Precis som situationerna i förorterna, behöver praktiker som segregerar könen totalt avvisas. Att kvinnor och män möts, verkar och lever tillsammans är en grundvärdering som det här landet vilar på. Och inte bara Sverige, det är en västerländsk värdering grundad i de universella fri- och rättigheter som gör anspråk på att alla överallt ska få åtnjuta dem.