Kursomläggning med Hallengren
Med Lena Hallengren som ny barn,- äldre och jämställdhetsminister får regeringen en minister som är folkvald, som har tidigare ministererfarenhet och som - vilket en minoritetsregering har stor nytta av - gedigen erfarenhet av riksdagsarbete som utskottsordförande.
Hallengrens profil är således erfarenhetsmässigt den motsatta mot vad företrädaren Åsa Regnér hade. Regnér rekryterades utanför riksdagsgruppen och saknade partipolitisk bakgrund. Det är intressant nog ministrar som aldrig suttit på riksdagsbänken som av olika skäl hoppat av eller tvingats lämna regeringen. De som arbetat på Helgeandsholmen har suttit kvar.
Men valet av Hallengren som statsråd reflekterar också en politisk förändring sedan regeringsbildningen 2016. Regnérs profil passade in i en regering som underströk ord som feminism och som fruktade att utmaningarna skulle komma från vänster. Det var maktanalys och genus. Det var Socialdemokratin utanför riksdagen och den pragmatiska kommunpolitiken som representerades.
Sedan dess har Löfven ändrat kurs. Hedersvåldsproblematiken har lyfts. I en politik som ska utmärkas av ”ordning och reda” i politikens värdefrågor passar inte normkritiken in. Och den har för övrigt aldrig varit särskilt populär bland väljarna.
Defensiven i välfärdsfrågor - som i LSS - har också kostat på i förtroende och öppnat för attacker från socialt medvetna kristdemokrater och liberaler. Åsa Regnér skulle ha svårt att med bibehållen trovärdighet genomföra en politisk helomvändning i en central valfråga i god tid innan september.
Lena Hallengren har en annan politisk profil. Hon förknippas mer av väljarna med traditionella välfärdsfrågor som förskola och äldrevård än med det budskap som annars förknippas med identitetsvänstern utanför riksdagen. Utnämningen av Hallengren passar därför in i den mittenorienterade bilden av Socialdemokratin som Löfven vill måla.
Att Löfven väljer att utse ett nytt statsråd trots nedräkningen till valet istället för att ge ett sittande statsråd en bredare portfölj ska signalera nystart och en betoning av välfärdsfrågorna.
Som riksdagsledamot har Hallengren tillsammans med lokala socialdemokrater också uttryckt hård kritik mot försämringarna av assistansersättningen. Hennes högt ställda löften om ”rätt till assistans” på presskonferensen, som rimligen är förankrade hos statsministern, signalerar att Socialdemokraterna tvingats att tänka om. Hallengren är ju väl medveten om att hon kommer att konfronteras med sina löften från presskonferensen snabbare än kvickt.
I frågor om välfärdsföretagande uppges Hallengren (Daniel Suhonens bok om Håkan Juholt) tidigt ha hört till de mer pragmatiskas skara, som vände sig mot ett vinstförbud för privata alternativa verksamheter.
En av Hallengrens första svåra utmaningar blir att med intellektuell värdighet argumentera för att barnkonventionen ska inkorporeras i svensk lag - trots stenhård kritik från i stort sett alla relevanta remissinstanser inklusive det centrala Lagrådet.
Samtidigt framstår den rödgröna vördnaden för barnkonventionen många gånger som svårförståelig. Den rymmer inga spår av normkritik eller radikal feminism - utan är i hög utsträckning präglad av mer traditionella familjeideal. Det har intressant nog inte noterats hos Socialdemokratin som trott att konventionen kan användas som ett verktyg för större offentliga välfärdsinsatser. Det är annars ingen slump att det är Kristdemokraterna i Sverige som har varit mest ihärdiga att driva barnkonventionsfrågan.
Den politiska omläggningen kommer emellertid sent för Löfven. Hallengren har en kort tid på sig att rätta till LSS. Och mot sig har hon en borgerlighet med ett nyvunnet intresse för välfärdsfrågorna.
