Kunskapskrav minskar klyftor

Ledare Artikeln publicerades

Ny läroplan "Skolan har i sin strävan efter att modernisera sig slutat tala om bildning."


Är utbildning ett medel eller har det ett egenvärde? Utbildningsfrågan har på ett förtjänstfullt vis lyfts upp av Folkpartiet inom ramen för allianssamarbetet. Den nyligen lanserade läroplanen, som framöver även ska innehålla kursplaner för grundskolans ämnen, syftar till att skapa färre och tydligare mål för elever och lärare. Kursplanerna ska ges en ny struktur och besvara frågor kring kursens syfte, det centrala innehållet samt kunskapskraven.

Det är välkommet. Tidigare genomförda reformer har i alltför låg utsträckning lett till att önskvärda resultat uppnåtts. I Sverige har kvalitén till och med sjunkit trots reformer och investeringar. Sannolikt beror det på att reformerna stirrat sig blinda på fel saker samtidigt som de utformats utifrån politiker, ideologier och allehanda föreställningar om modern pedagogik. Häpnadsväckande nog har utbildningens grundläggande betydelse degraderats vilket lett till att den inte bara förlorat i värde som mål, utan också som medel.

Därför är det bra att utbildningsminister Björklund nu börjar tala om de högt ställda förväntningarna och de konkreta resultaten som måste bli effekten av politikens satsningar. Men det finns också en annan aspekt. Skolan har i sin strävan efter att modernisera sig slutat tala om bildning. Det är inte längre kunskap som lärs ut, utan kunskapen om varifrån kunskapen kan inhämtas som kommit att dominera.

Denna inställning till utbildning bygger dels på föreställningen om att kunskap som inte direkt kan överföras till ett ekonomiskt sammanhang är betydelselös, och dels på en antiintellektuell strömning, som subventionerats av vänsteranhängare, som satt likhetstecken mellan kunskap och elitism. Om bara kunskapskraven försvann skulle barnens medhavda olika förutsättningar raderas och jämlikhet per automatik uppstå, tycks de ha resonerat.

Med andra ord, om skolan inte lär ut något mer än hur kunskap kan inhämtas ges samma möjligheter åt alla. Men när skolan abdikerar från sitt ansvar som auktoritet på området kunskap, och när lärarnas främsta uppgift blir att bidra till omdefinieringen av kunskapsinnehållet, uppstår en rad nya problem.

För det första har man under de senaste två decennierna ägnat sig åt att radikalt bredda kunskapsbegreppet. När allt mer kallas för "utbildning" sjunker den mer traditionella bildningen i värde, samtidigt som konkurrens om tid och utrymme uppstår mellan alla de områden som uppfattas som lika relevanta.

För det andra, och kanske mest allvarliga, har den moderna föreställningen om en uppsjö av olika inlärningsstilar och intelligenser inte bara skapat, utan också cementerat klassklyftorna. Givetvis är människor olika duktiga på olika saker, men under de senaste tjugo åren har olikheten framhållits som skäl för att frångå ämnesinlärningen och sänka kunskapskraven. Förhållningssättet har underskattat såväl barns förmåga att i en kvalitativ miljö lära, som bildningens förmåga att berika, utveckla och förändra.

Den moderna antiintellektuella analysen kan tyckas som ett bra sätt i samhällets strävan efter att tillvarata människors olikhet. Men frågan är om den inte istället bidragit till mer ojämlikhet? Det barn som hade större praktisk än teoretisk fallenhet, eller den som saknade akademiskt stöd hemifrån, plockades tidigt bort i det gamla systemet. I det nya har Björklund tydligt manifesterat sin uppriktiga ambition om att ge barn samma möjligheter redan från skolstarten. Det är att skapa jämlikhet i praktiken!