Kunskapens rot är bitter men dess frukter söta

Ledare Artikeln publicerades

Med engagemang och dämpad ironi värdiga en av de lärde i Lund (vilket hon är) stod spanskprofessorn Ingrid Enkvist för ett framträdande på fredagen som varenda skolpolitiker, rektor och lärare på köravstånd från Kalmar borde ha lyssnat till.

Titeln på SNS-mötet var ”Kunskapssamhället – det nya klassamhället?”, och nog gav hon en bister kritik av den svenska skolpolitik som effektivt stänger ute barn utan studievana från de miljöer, yrken och liv dit gedigna kunskaper är inträdesbiljetten.

Med små men kraftfulla ord formade hon sina slutsatser, grundade på den ena studien efter den andra, nationella som internationella.

Den viktigaste studietekniken heter förkunskaper.

Ju bättre ämneskunskaper någon har i desto fler ämnen, desto snabbare förstår han eller hon också det nya.

Lärarutbildningen har inte kunnat attrahera de bästa, men för barn är kunniga och intelligenta lärare den viktigaste inlärningsfaktorn.

En lärare kan inte ge det han eller hon inte har (apropå lärares ämneskunskaper).

Vi måste också ställa krav på elever och på föräldrar.

Och, kanske kärnan i det hon sade, det är roligare att förstå än att inte förstå.

Enkvist visade på studier från Finland och Kalifornien – det är mindre laddat att hämta exemplen från utlandet, menade hon. Vad fordrar vi exempelvis av dem som ska börja på lärarutbildningar? Men hon pekade också på dyra men dystra svenska projekt, som antyder att tidiga självständiga arbeten, lösa projekt och enskilt surfande på nätet som ersättning för lärarledda lektioner snarare mal ned än bygger upp.

Vår utbildningsminister Jan Björklund gör sitt bästa för att vända utvecklingen. Man kan tycka att hans politiska retorik är ensidig och det finns alternativ som kommer i kläm. Men sammantaget har han sett problemen och satt rätt kurs.

Däremot kan vi undra om det är för lite och för sent. Den våg av reformer och koncentration på ny pedagogik som nu pågått i årtionden har satt sina spår – Sverige sjunker långsamt men säkert ned i de internationella kunskapsjämförelserna. Som Enkvist frågade retoriskt när mötet skulle avslutas: om det nu ska införas en ny slutexamen i gymnasiet, varför då inte kräva godkänt i alla ämnen av dem som får den? Är det en rimlig signal till unga att det räcker med att nästan nå ända fram om man vill nå just ända fram?