Kunskap i planekonomi

Ledare Artikeln publicerades

Regional styrning av gymnasieutbildningen gör skolsystemet ännu mer komplicerat.

Gymnasieminister Anna Ekström utesluter inte mer statligt ansvar för gymnasieskolan.
Foto: Henrik Montgomery/TT
Gymnasieminister Anna Ekström utesluter inte mer statligt ansvar för gymnasieskolan.

Att kommunerna har svårt att sköta den svenska skolan är uppenbart - men att staten, eller diffust definierade regioner, skulle vara väsentligt bättre på det är långtifrån bevisat. Ändå är det just utifrån detta senare antagande som regeringen nu sätter igång med något som faktiskt skulle utgöra en reform om det genomfördes. En utredare - Lars Stjernkvist, tidigare partisekreterare (S) - ska studera hur man kan ta ifrån kommunerna så mycket inflytande över gymnasieskolan som det någonsin går utan att formellt upphäva deras beslutanderätt.

Så är det inte riktigt formulerat i utredningens instruktioner men allt pekar åt det hållet. Utredaren ska föreslå hur gymnasieutbildning kan planeras och dimensioneras ”inom ramen för en regional planeringsmodell”, en modell som eventuellt ska verkställas av regioner som utredaren själv ska rita upp. Han ska också överväga om en regional planeringsmodell bör innefatta beslut om lokalisering av utbildning. Och han ska se över och vid behov föreslå förändringar av hur gymnasieutbildning finansieras, på så vis att skolors varierande förutsättningar i ännu högre grad räknas in. Kommunerna förlorar inte beslutanderätten men har inte heller särskilt mycket kvar att besluta om.

Om reformförslagen hade utgått från en övertygande problembeskrivning hade det varit en sak. Men nu kastar regeringen samman en rad olika företeelser: Många elever går i skolan i en annan kommun än hemkommunen. Det är svårt att rekrytera utbildad personal till somliga branscher. Antalet gymnasieskolor har ökat vilket har lett till att den genomsnittliga skolstorleken har minskat. Små kommuner har svårt att erbjuda alla de program och inriktningar som finns. Gymnasieskolan förmår inte kompensera för elevernas bakgrund.

Det är inte ens uppenbart att samtliga dessa fenomen är renodlade problem. Att skolor är mindre idag än förr kan visserligen innebära mindre ”effektiv resursanvändning”, men samtidigt en bättre kontakt mellan elever och lärare samt att rektorn förmår utöva något slags pedagogiskt ledarskap. Att elever går i skola i annan kommun än hemkommunen är delvis en lösning på problemet att hemkommunen inte erbjuder alla program.

Och det är ännu mindre uppenbart att staten eller de regioner som utredaren ska uppfinna kan lösa gymnasieskolans grundläggande problem - bristen på behöriga lärare, för litet elevunderlag i små kommuner, en stor andel elever med svag studiebakgrund, dålig förberedelse för arbetsmarknaden.

Även om det är lätt insett att ett gymnasium som utbildar elever till ”influencers” och ”Youtubers” sviker ungdomarna, är det faktiskt också tveksamt om de tänkta regionala planeringsorganen har så mycket bättre koll på vad arbetsmarknaden kräver. Att det saknas lastbilschaufförer nu är ingen garanti för att samma förhållande råder om tio år, med tanke på att det redan idag finns självkörande lastbilar.

Den så kallade Yrkesprogramsutredningen, som redovisades 2015, påpekade just att idén om centralstyrd dimensionering förutsätter att det träffsäkert går att förutse arbetsmarknadens behov - och vem kan det? Vi ”måste vända på varje sten ... för att förbättra matchningen”, skriver gymnasieminister Anna Ekström nu. En sådan sten skulle ju kunna vara att många enskilda individuella beslut, med betydligt bättre kunskapsunderlag än vad gymnasieskolorna idag tillhandahåller i sin marknadsföring, tillsammans är klokare än en enda regional dimensionering.