• DISKUTERA
•      

Kulturarv är mer än kostråd

Ledare 2012-04-13 | Uppdaterad 2012-04-13

Wagner mot Hej, tomtegubbar. Kerstin Nerbe dirigerar Folkoperans orkester mitt i julkommersen i Stockholm. Marknadskrafterna vann.

Hon tänker fel, eftersom det inte är vi, utan förgående generationer som bestämmer vad som ska vara våra klassiker eller på annat sätt ingå i vår bildningstradition. Kulturarvet är en stafettpinne. Vi har fått vår sträcka.
Maria Eriksson är redaktör för den konservativa tidningen Svensk Tidskrift. Hon skriver om ”På spaning efter borgerlig bildning” i en festskrift till 70-årsjubilerande Fria Moderata Studentförbundet.
Hon tar med fog de två ungmoderaterna Rasmus Törnblom och Emil Eriksson i örat. Deras nyårslöfte var att enbart ägna sig åt dagsaktuella frågor: ”För vår del innebär detta färre grubblerier över vad döda gamla överklassgubbar från andra århundraden tyckte och tänkte –oavsett om de var poeter, filosofer eller författare.”(www.muf.se) Sådana personer bör inte släppas loss med böcker, bensin och tändstickor.
Maria Eriksson vänder sig också mot Svenskt Näringslivs utpräglade nyttoperspektiv på utbildning. Organisationens uppmärksammade rapport förra året, ifrågasatte värdet av humaniora.
Men vem skall hävda värdet av skenbart onyttig bildning, när dummoderata iconoclaster och marknadsingenjörer vill sätta dagordningen?
Staten kan inte ensam avgöra vad som skall vara bildning, skriver Eriksson. ”Är det något borgerligheten borde kunna bidra med så är det faktiskt en samhällssyn. En idé om att samhället består av en mångfald aktörer och processer. Ett ständigt föränderligt myller.”
Vi bestämmer själva vårt kulturarv, tycks hon mena: ”Det är i det samhället som olika kulturkanon hela tiden formas. Spontant uppstår rangordningar mellan litteratur och andra konstarter utan att någon måste ta på sig uppdraget att skriva topplistorna. Nya verk läggs till, andra faller ifrån i en dynamisk process.”
Detta är inte kulturarv. Det som Eriksson beskriver är trender och subkulturer. Nya små historielösa MUF-are kommer att rösta bort klassikerna till förmån för tio-i-topp på snabbköpets pockethylla. Vi behöver mindre av populärkulturens dynamiska processer och mer av den tidlösa, gemensamma. Staten skall inte bestämma, men synliggöra detta i skolan, kulturpolitiken och en allmän respekt för guldkornen i tidens snabba ström.
Eriksson jämför en sådan offentlig kanon med alla beskäftiga kostråd som omger oss. Men Shakespeare är inte ägg och bacon eller LCHF-diet. Det nymoderata idealet är ett samhälle som bara består av individer. Eriksson pläderar förföriskt föregående ett samhälle med decentraliserad makt. Där kommer utvecklingen att ske på ”ett organiskt sätt, snarare än på ett mekaniskt. Där kan olika metoder prövas sida vid sida. Det ger frihet, men också konkurrens som skapar utveckling.”
Hon har rätt i att varje människa får läsa det hon vill. Men individer ingår också i ett samhälle, som kommer till uttryck i en stat. Staten är mer än summan av medborgarna. Politik sträcker sig över mer än en mandatperiod.
Bildning blir med Erikssons relativism vad vi bestämmer att den skall vara, dagsfärsk med bästföredatum. Hon utesluter därmed att bildning kan vara vad föregående generationer har bestämt att vi ska ta med oss in i framtiden.
Maria Erikssons misstag är en övertro på modernitet och en alltför okritisk dos av utvecklingsoptimism. Borgerligheten, den goda konservatismen, erkänner att våra värden och värderingar är ett arv från gångna seklers erfarenheter av människans villkor på jorden.

• DISKUTERA
•      

Disqus