• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

Foto: Per DahlTill vänster Lisbeth Lindeborg, till höger först Alexandra Henrysson och längst till höger Ella Ege.

På plats, SNS i Kalmar, onsdag; Per Dahl

Kultur kan inte räknas in mekaniskt i tillväxtretoriken

Ledare 2009-03-10 | Uppdaterad 2009-04-07

Lisbeth Lindeborg, statsvetare från Marburg, kastar all sådan funktionalistisk bråte över bord när hon föreläser på BBS hos Studieförbundet Näringsliv och Samhälle. Handskrivna overheadblad flyger, omdömen fälls med ord som helt saknar akademisk klang, ja, vi får en timme helt utan det tragglande som många förväxlar med vetenskaplighet. Fredagslunchtimmen försvinner i rasande takt.

Det tar ändå lite tid att inse att vi finns i samma rum som en synnerligen skarpsynt iakttagare, men en som verkar i en äldre vetenskaplig tradition – ha säg kultur – än den vi vanligen möter. Lisbeth Lindeborg går direkt till essensen, den anda eller det perspektiv vi bör tolka alla faktalitrarna i, om vi vill nå fram till synpunkter värda mödan att ta sig fram till dem. De unga studenter från discipliner så skilda som design och företagsekonomi som möter Lindeborg på denna sin första kursföreläsning är privilegierade. Vetenskap behöver inte framsägas med gravlik stämma.

Det tar de båda studenter jag träffar efter föreläsningen också fasta på; Ellen Ege från designutbildningen och internationella företagsekonomen Alexandra Henrysson. De vill vidga kursperspektiven och få bättre känsla för kulturfaktorers betydelse för städer och regioner. Är alla föreläsare lika profilerade som Lisbeth Lindeborg har de god chans.

Ska man nämna någon av hennes teser är kanske den viktigaste att något enkelt ensartat samband mellan kultur och lokal tillväxt faktiskt inte finns. Det innebär inte att kulturella aktiviteter saknar betydelse. Men vilken, det vet vi ofta inte förrän efteråt. Lindeborg gav flera exempel på en av de viktigaste: relationer inom kulturlivet som växthusarenor för kreativitet och nytänkande, som sedan smittar av sig på samhället i stort.

Tänker vi efter har vi alla mött detta – exempelvis i skolspexet, som släppte loss vår fantasi och tog bort trösklarna för den. När vi lär känna varandra där vågade vi vara nästan lika kreativa även när vi möttes under lektionerna. Kulturen bokstavligen förändrades oss. Vågar vi samma sak som äldre? Lindeborg tog som exempel staden Speyer i Tyskland, senast i centrum när de sista Hohenstaufarna dog ut för 700 år sedan. Där har en djärv museichef nu fått upp sin verksamhet i sådan klass att den lyste internationellt. Och stolt proklamerar staden betydelsen av sina 80 verksamma konstnärer för besökaren på webbsajten.

Ska sådant ge resultat, tänker jag, gäller det att inte stanna vid det lilla. Man måste vara djärv, tänker jag. Men om nu arenan – som ändå var en folkligt ganska starkt förankrad tanke – mött så många svårigheter, vilka chanser har då långt mindre folkliga kulturprojekt att få prägla en stads gemensamma identitetskänsla? Kan kulturen vara en stark drivkraft i ett land där bildningstradition kommit så på undantag som i Sverige?

Per Dahl, politisk chefredaktör
per.dahl@barometern.se
Telefon: 0480-592 11

• SKRIV UT
• KOMMENTERA
• TIPSA
•       Textstorlek

• Vad är det här?
•  
•  
•  
•  
•  
•  
•  
• Translate: