Kraftlöst om invandrad arbetskraft
Under Stefan Löfvens tid som statsminister har en mycket stor förändring av migrationspolitiken ägt rum, men bara den del som avser asylsökande. Arbetskraftsinvandringen däremot har lämnats oförändrad - trots att förutsättningarna har förändrats radikalt och trots att Löfven själv tycker att dagens system är ”en konstighet”.
I Ekots lördagsintervju riktade Löfven ganska grundläggande kritik mot hur arbetskraftsinvandring regleras idag. Ungefär 40 procent av det arbete som utförs av arbetskraftsinvandrare hade kunnat utföras av personer som redan befinner sig i Sverige, sa Löfven. Det finns därför en politisk skyldighet att se över reglerna: ”Vi behöver fundera till.”
Omsvängningen är välkommen i sak - Löfven ansluter sig till en kritik som har framförts på denna sida men inte av så väldigt många fler. I ett läge där det ingalunda saknas arbetskraft framstår det som helt ologiskt att ge uppehållstillstånd för skogsarbetare, snickare, snabbmatspersonal, kockar och städare.
Men Löfvens kritik är samtidigt besynnerlig, i så måtto att inte ett enda försök att komma till rätta med ”konstigheten” har gjorts. Regeringen har snarast deltagit i den opportunistiska politiska kritiken mot Migrationsverkets och migrationsdomstolarnas tillämpning av de liberala reglerna för arbetskraftsinvandring. Regeringspartierna har köpt den felaktiga bilden av godtyckliga ”kompetensutvisningar” till följd av så kallade bagatellartade misstag.
Och när regeringen verkligen lät utreda arbetskraftsinvandring, var den centrala frågan huruvida arbetskraftsinvandrare utnyttjas på arbetsmarknaden - inte huruvida det finns ett behov av invandrad arbetskraft.
Löfven skulle möjligen kunna hävda att hans passivitet i frågan är framtvingad av att riksdagsmajoriteten vill något annat - samma skäl som han anför i frågan om varför han lät en ohållbar migrationspolitik vara kvar till dess systemet höll på att haverera. Men en statsminister som saknar stöd för den politik som han eller hon anser nödvändig i grundläggande frågor bör fundera över regeringsunderlagets styrka.
Löfven har dessutom tagit initiativ i frågan om arbetskraftsinvandring, nämligen för att dagens frikostiga regler ska kunna bli ännu mer generösa och ”oavsiktliga” avsteg från kollektivavtalens miniminivå i fråga om lön, semester och pension ska kunna tolereras av myndigheterna. Det går inte att komma ifrån att detta är ett steg bort från ordning och reda och den svenska modellen.
Detta kan tyckas vara en splittrad bild - regeringen har lyckats vara passiv, opportunistisk och kritisk på en och samma gång. Men agerandet har sin grund i dess grundläggande svaghet. Regeringen har inte lyckats samla en majoritet, den har inte förmått stå emot negativ uppmärksamhet eller försvara myndigheterna och den har inte ens på mandatperiodens upplopp några förslag till hur reglerna ska förändras. Även i detta avseende har det varit fyra förlorade år.
