Konsumtion är inte höger
Varje morgon på väg till radiohuset och varje kväll på väg hem passerade jag en förskola. Jag noterade att några barn alltid var där, oavsett hur tidigt på morgonen eller sent på kvällen jag passerade. ”Så långa dagar på förskolan kommer nog många fler barn att få, när maxtaxan tar bort kopplingen mellan avgift och vistelsetid”, tänkte jag.
I politiken var det två partier som tänkte likadant. Miljöpartiet och Kristdemokraterna, som annars sällan sitter i samma båt, oroades över att maxtaxan skulle leda till att många barn fick längre dagar på dagis. Det måste bero på att de är de enda icke-materialistiska partierna, tänkte jag, och ville göra ett reportage om frågan.
Det fick jag inte. Det var för politiskt, och skulle strida mot Sveriges Radios opartiskhetskrav.
Fjorton år senare har MP och KD gått skilda vägar. De gröna har gått från att vara icke-materialistiska till att vara anti-materialistiska, kritiken handlar inte längre om att tillväxt är det enda målet utan om att tillväxt överhuvudtaget är ett mål. Kristdemokraterna har genom allianssamarbetet tonat ned den etiska och icke-materialistiska hållningen, och låter ofta som vilka tillväxtmaximerande marknadsliberaler som helst.
Det är synd. Det behövs nämligen en borgerlig kritik av materialism, kommersialism och konsumism. Det behövs borgerliga röster som säger att allt är inte pengar och prylar, att vi måste göra upp med föreställningen att den vinner som har flest grejor när han dör.
En borgerlig konsumtionskritik erkänner till skillnad från Miljöpartiet nödvändigheten av välståndsskapande krafter. Det är växande välstånd och framgångsrika företag som räddar människor från fattigdom och misär, inte ”omfördelning” eller höga skattenivåer. Och vi kan inte sluta sträva efter välstånd den dagen ingen längre svälter. Just nu plågas delar av Afrika av en fruktansvärd ebolaepidemi. Det krävs arbetsnarkomaner till forskare och välfinansierade läkemedelsföretag för att hitta botemedlet mot ebola och andra sjukdomar. Därför kommer vi aldrig till punkten när vi kan säga ”nu räcker det, det här välståndet är tillräckligt, nu odlar vi vår trädgård i stället”.
Men konsumismen är också en typ av epidemi. Den är en sjukdom som får oss att ägna allt mindre tid åt våra barn, våra vänner och älskade, att läsa böcker och fundera över livet. I stället ägnar vi tiden åt att jobba ihop mer pengar än vi egentligen behöver, ta del av reklam och ”produktfakta”, välja vad vi ska köpa i utbudsdjungeln, göra våra inköp, underhålla alla våra prylar, rensa i röran och göra oss av med grejor för att sedan fylla på med nya.
Nationalekonomen och M-politikern Staffan Burenstam Linder skrev om fenomenet redan 1969, i ”Den rastlösa välfärdsmänniskan”. Han kallade samtiden för ”den ekonomiska tillväxtens dekadensperiod”, och varnade för att ”en ny form av ekonomiskt slaveri” leder till tidsbrist och ett ytligare liv.
Miljöpartiet har naturligtvis rätt när de påpekar att en vettlös masskonsumtion tär på jordens resurser. En borgerlig konsumtionskritik får inte glömma miljöperspektivet. Konservativa har dessutom större trovärdighet än gröna utopister när det kommer till bevarandetanken. Konservativa vill bevara det som är gott i både kultur, traditioner och naturen. Miljöpartister talar om att bevara orörd natur och växt- och djurarter, men vill samtidigt stöpa om både människa och samhälle och kasta normer och traditioner på historiens sophög.
Men en borgerlig konsumtionskritik handlar om mer än miljön. Sparsamhet är en borgerlig dygd som det borde talas högre om. När Ikea-miljardären Ingvar Kamprad berättar att hans fru klipper hans hår, eftersom frisörbesök är så dyra, så är det mer borgerligt än när skrytrika Stureplansliberaler (vars förmögenhet kan bestå av uppblåsta bolån) vaskar champagne i Båstad.
En borgerlig konsumtionskritik handlar också om att sätta bildning framför ytlighet. Alliansregeringen hånades när de gav prinsessan Victoria en platt-tv i 30-årspresent, och lärde sig nog en läxa eftersom de gav prinsessan Estelle ett barnbibliotek i dopgåva. Eftersom den stora bristvaran i Sverige i dag är tid, så tränger konsumtion av fördummande, kommersiell masskultur undan konsumtion av sådan kultur som är bildande och ger nya insikter. Ju fler timmar som tillbringas framför platt-tvn eller på köpcentrum, desto färre timmar finns att läsa böcker, samtala och tänka.
Ytterst handlar en borgerlig konsumtionskritik om att inse att tid är pengar. Svensk borgerlighet talar gärna om att pengar ger frihet, när man argumenterar för arbetslinje och jobbskatteavdrag. Men i en välfärdsstat som Sverige, där ingen behöver svälta, ger pengar frihet just för att tid är pengar. Barn som är elva till tolv timmar om dagen på förskolan skulle sannolikt välja tid framför pengar. De kan inte välja, men deras föräldrar kan. En borgerlig konsumtionskritik måste påminna om att valet finns.
