Konstens styrka är gestaltningen

Ledare Artikeln publicerades

Vetenskapsmannen är lyckligare än konstnären, skrev Bertrand Russell, eftersom han inte behöver känna sig misslyckad när omgivningen inte förstår hans arbete: ”När allmänheten inte kan förstå en bild eller en dikt, så antar de att det är en dålig bild eller en dålig dikt. När de inte kan förstå relativitetsteorin, så antar de (med rätta) att deras utbildning har varit bristfällig.”

Samtidigt verkar det vara en återkommande uppfattning hos samtida konstnärer att de också ägnar sig åt någon form av utforskning med sanningsanspråk. I samband med Moderna museets utställning av samtidskonst för ett år sedan, hävdade kuratorn Fredrik Liew att konst inte bara är målning och skulptur, utan också ”intellektuell aktivitet med forskning på universitetet och aktivism”. Och i en kommentar till den nyligen framlagda budgeten för kulturområdet beklagar ordföranden i Konstnärernas Riksorganisation Karin Willén att regeringen väljer att ge stöd åt kulturarvet i stället för till nu verksamma konstnärer, eftersom det är i samtidskonsten som ”vår egen tids frågeställningar ventileras och vårt samhälle speglas på ett kritiskt sätt”.

Samtidigt kan konstvärlden reagera stingsligt när den ifrågasätts av andra. Dagens Nyheters konstkritiker Jessica Kempe anklagade kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth för att ha ”agerat statlig konstdomstol” bara för att ministern ifrågasatt det konstnärliga värdet i graffitikonstnären NUG:s filmade vandalisering av ett tunnelbanetåg.

Risken med att se konst som redskap till samhällskritik är att man reducerar konsten till pamflett och provokation. Vill man se sig som forskare och sanningssägare så kommer man dessutom alltid att hamna i skuggan av sociologer och journalister. Konstnärer borde lita mer till den goda konstens inneboende förmåga att påverka och inte vara så snabba att underordna sig egna eller andras krav på att vara ideologiskt nyttiga.

William Shakespeare och Francisco Goya, Jane Austen och Mary Cassatt, Franz Schubert och Hélène Liebmann, liksom andra författare, målare, och kompositörer har gjort avtryck inte bara i sin samtid, utan också i eftervärlden. Men de har gjort det genom att vårda sitt särskilda hantverkskunnande. De berör oss först och främst genom att vara skickliga i gestaltning och uttryck. Det är genom denna skicklighet som de sedan kan påverka våra föreställningar om oss själva, livet och omvärlden.

Om konstutövare vill påverka så måste de vårda sitt hantverk. Det duger inte med en slapp relativism som upphöjer allt –ett hål i marken, ett krogslagsmål, eller en uttömd papperskorg –till konst. När det blir för mycket lekstuga och egensinnighet så upphör förmågan att beröra. Den konstnärliga subjektiviteten får inte förlora allmängiltigheten ur sikte. Annars blir konstnären lika isolerad som en person som uppfinner ett privat språk. Och det vore synd om konsten marginaliserade sig själv genom historielöshet och självvald inåtvändhet.