Kompromisskandidat Österberg

Ledare Artikeln publicerades

Ordet ”kris” är en flitigt använd följeslagare till det mesta som har med Rörelsen att göra. Kris i toppen, kris i politiken, kris i krisen helt enkelt.

Mona Sahlin har inte synts till i offentligheten sedan Nobelfesten förra året. Över huvud taget kan man undra om Sverige ens har en opposition?
Helgen den 25–27 mars håller Socialdemokraterna den mellankongress som ska utse Sahlins efterträdare. I vanlig socialdemokratisk ordning avböjer den ena tänkbara kandidaten efter den andra förfrågan om att få det ärofyllda uppdraget. Det är nästan lite synd om valberedningen ordförande Berit Andnor. Någon självklar efterträdare finns nämligen inte.
Därför handlar det inte längre om att hitta drömkandidaten – nej, valberedningens uppgift är snarare att vaska fram det minst dåliga alternativet i en rörelse vars självförnekelse lett till daglig livskamp.
Det alternativet är enligt de flesta siare den före detta ordföranden i finansutskottet, ministern och gruppledaren för Socialdemokraterna i riksdagen. Det alternativet stavas Sven-Erik Österberg.
Österberg har uttryckt att han är beredd att göra ett ”väldigt nog- grant övervägande” för det fall valberedningen önskar diskutera ett framtida partiledarskap med honom. Fy, för den entusiastiske, den visionäre!

Men de som tror på Österberg lyfter heller inte fram honom för dessa egenskaper. I?stället framställs han som en traditionell gråsosse, med facklig erfarenhet, som befinner sig i mitten i partiet. En del beskriver hans styrka som hans förmåga att vara ”vanlig”. I andra länder är den politiske drömkandidaten någon som nått en grad av upphöjd insiktsfullhet. I Sverige, och särskilt inom Rörelsen, är det ”vanlighet”, att man inte tror att man är något, som premieras.

Frågan är om detta Jantedrivna förhållningssätt imponerar på dagens potentiella socialdemokratiska väljare? Känns inte Österberg som en spillra från förr? För trots, eller kanske på grund av, sin anspråkslösa gråa vanlighet har Österberg knappast lyckats göra avtryck i någon viktig fråga.

Och inte bara det. Österberg har tillhört den innersta kretsen inom socialdemokratin vilket gör honom solidariskt ansvarig för det historiska valnederlaget. I hans ansvarsområde ingick att förnya det gamla arbetarpartiets jobbpolitik. I valet 2010 röstade enbart 22 procent av de som arbetar på Socialdemokraterna. Tydligare kan det inte bli.
I en annan tid, i en annan politisk situation hade en kompromiss- kandidat av Österbergs genre kunnat rikta in sig på att ena partiet. Men utifrån dagens spelregler är frågan om Österberg alls har för- mågan att utmana Moderaterna om rollen som landets statsbärande parti.

Vad, utöver en allmän desperation inför situationen, talar egentligen för att Österberg, som ingått i den innersta kretsen så länge, som varit en av dem som haft i uppgift att efter valnederlaget 2006 förnya partiet, ska lyckas bättre nu?

AT