Kommunal dragkamp om flyktingar
Att kommuner kommunicerar med varandra genom öppna brev tillhör inte vanligheterna. Men Hultsfreds kommuns kritik mot Täby kommun är också exceptionell: Stockholmskommunen har, enligt företrädare för Hultsfreds kommun, lotsat vidare en kvotflyktingfamilj som det egentligen var Täbys ansvar att ta hand om. När barnfamiljen kom till Hultsfred fick den bo i en lägenhet vars möblemang bestod ett bord och fyra stolar. ”Mamman, pappan och de fem barnen sover på filtar på golvet”, skriver kommunen.
Det verkar dessutom inte röra sig om något enskilt fall. Enligt Hultsfreds kommun, som fick ta ett mycket stort ansvar under flyktingkrisen 2015, förekommer det att både boendekonsulter och socialtjänst i andra kommuner hjälper till att hitta lägenheter i kommuner som Hultsfred. Så löser värdkommunerna sitt problem - men på invandrarnas och andra kommuners bekostnad. Några resurser följer inte med de nyanlända till de kommuner där de hamnar.
Till grund för problemet ligger den så kallade bosättningslagen, en hastigt stiftad lag som syftade till att jämna ut flyktingmottagandet i Sveriges kommuner. Lagstiftaren bortsåg helt från att det faktiskt råder bostadsbrist i vissa kommuner, och att ansvarstagande i praktiken skulle kunna handla om att erbjuda låg standard, temporära boenden av hotelltyp eller rent okonventionella lösningar som den Täby tycks ha tillämpat.
Det talas idag ofta om ett samhällskontrakt med ömsesidiga förpliktelser. När det gäller flyktingmottagandet har dock kontraktet mellan olika nivåer upplösts. Kostnader skjuts från stat till kommuner och mellan kommunerna, både i stort - exempelvis gymnasielagen - och i smått, som enskilda familjer. Målet för dragkampen är att inte bli sittande med integrationsutmaningarna.
Dessa konflikter är ett underskattat hot mot det offentliga Sveriges sammanhållning. Löfvenregeringens motto ”Sverige tillsammans” var vackert, men bristen på täckning i verkligheten blir alltmer uppenbar.
