Kommissioner kan inte ersätta reformer
För något år sedan var det samordnare som tillsattes inom regeringskansliet för att visa politisk handlingskraft. Nu är samordnarinstitutionen ute. Kanske för att det faktiskt inte är utrett om samordnaren svarar under en minister eller om vederbörande arbetar som en utredare konstitutionellt självständigt från ministären.
Istället är det samtal och kommissioner som trendar. I somras presenterade finansminister Magdalena Andersson utgångspunkten för välfärdskommissionen. I den ingår representanter från kommuner, regioner och fackliga organisationer – anmärkningsvärt nog får dock inte företrädare för välfärdsföretagen komma till tals. Det uttrycker en systemcentrerad syn på välfärden där kommuner, regioner och fackliga organisationer är i centrum och där privata utförare står utanför. En annan fråga är vem som i kommissionen representerar patienten, omsorgstagaren och brukaren.
Även på bostadsmarknadens område ska ”aktörerna” nu samlas, meddelade statsminister Stefan Löfven i sin regeringsförklaring, De ska bjudas in för att ”trygga en fortsatt hög byggtakt”.
Att välkomna byggföretag liksom parter som Hyresgästföreningen och fastighetsägare till samtal syftar till att visa på handlingskraft, när det i själva verket sätter fingret på regeringens egna brist på reformvilja. Frågan är också vilka problem som aktörerna egentligen kan lösa genom att träffas. Politiska låsningar om hyressättning och regleringar har de själva inte nycklarna till.
Det finns ett alltmera korporativistiskt drag i tillsättandet av kommissioner och samtalsgrupper. Tilltron till uppgörelser mellan parter som representerar grupper eller branscher är påfallande stor. Kommissionen ska presentera lösningar; samtalen ska leda fram till tryggad byggtakt.
Här skapas i förlängningen en alternativ politisk styrmodell där regeringen samtalar och förhandlar med valda grupperingar. Det gynnar starka organiserade särintressen. Och det minskar öppenheten. Utdelningen är också svag. Intressegrupper kan möjligen hållas på gott humör, men erfarenheten visar att det är den vanliga beslutsvägen som ger resultat. Det vill säga utredningar, propositioner och beslut. Och uppdrag till myndigheter.
Men huvudproblemet på kort sikt är att kommissioner och samtalsgrupper varken är något svar på bostadsbrist eller välfärdens demografiska utmaningar. De fungerar mest som täckmantlar för bristande reformvilja.
