Kommer nåden någonsin bli rättvis?
Regeringens beslut att inte ge nåd till ukrainska Iryna Zamanova som förlorade sitt ben i terrordådet på Drottninggatan och sedan vittnade mot Rakhmat Akilov, har väckt stor uppmärksamhet. Eftersom hennes ansökan om uppehållstillstånd har nekats, måste hon nu lämna landet.
Möjligheten för regeringen att bevilja nåd finns i regeringsformen. Regeringen får efterge eller mildra en brottspåföljd eller en annan sådan rättsverkan av brott. Nåd är till för rena undantagssituationer. Extraordinära fall. När ett straff får konsekvenser som är orimliga för den enskilde.
Justitieminister Morgan Johansson (S) menar att regeringen saknar mandat att agera eftersom det nådeinstitutet inte kan tillämpas för frågor om uppehållstillstånd. Nåden har ett brott som utgångspunkt. Oavsett den juridiska frågan finns det något principiellt intressant i nådeinstitutet och dess roll i samhället.
Eftersom nåden inte beviljas av domstol, utan av regeringen är det inte en strikt juridisk prövning som ska göras. Det kan tala för att nåden snarare ska återspegla det allmänna rättsmedvetandet. Vad den större delen av befolkningen anser vara rätt och rättvist. I nådeansökningar anges ofta medicinska, sociala, humanitära eller rehabiliteringsskäl som anledningar till varför benådning borde ske.
Resonemanget känns igen från början av 1900-talet då vård och behandling präglade de straffrättsliga påföljderna. En stor del av straffets funktion var att återanpassa brottslingen till samhället. Gärningsmannens perspektiv var i centrum.
Här finns en konflikt med vårt allmänna rättsmedvetande som numera i större utsträckning tar hänsyn till brottsoffret. Att den som utsätts för brott ska få upprättelse och att gärningsmannen ska ta ansvar för sitt agerande.
Vårt allmänna rättsmedvetande har förändrats vilket har lett till att vår syn på straff och dess funktion också har skiftat. Det gör att nådeinstitutets utformning kan te sig främmande. Vår känsla för rättvisa rymmer betydligt mycket mer än bara det som är konsekvensen av ett brott.
Det vore såklart önskvärt att möjligheten att bevilja nåd stämde överens med det allmänna rättsmedvetandet. Frågan är om det är så lätt.
Att regeringen kan ändra ett straff, går stick i stäv med maktdelningsläran där domstolarna utgör den dömande makten. Utgångspunkten måste vara att nåd är en ytterst liten säkerhetsventil annars sätts rättssäkerheten ur spel.
Måhända är det att öppna Pandoras ask och ge regeringen en makt som tidigare varit förbehållen domstolarna. Vårt rättssystem är inte perfekt och kommer aldrig att bli det. Vi kanske får finna oss i det.
